Krönika

Följande krönika av undertecknad publicerades idag på www.metalcentral.net.

"Nyligen flyttade jag tillbaka till den lilla ort där jag växte upp efter 15 års frånvaro. Jag har pluggat och jobbat i Linköping respektive Västerås. Och nu är jag alltså tillbaka på det ställe där jag aldrig trodde att jag skulle bo igen. Häromdagen slog det mig att det inte hänt så mycket vare sig med Kolbäck eller med mig. Det hände när jag gick över busshållplatsen vid stationen med lurarna från min mp3-spelare i öronen som spelade NAPALM DEATHs utmärkta mangelsession ”The Code Is Red… Long Live the Code”. Plötsligt såg jag mig själv vid hållplatsen för 16 år sedan väntandes på bussen som skulle ta mig till skolan i Hallstahammar. Då med lurarna från en Sony Walkman spelandes en kassett med NAPALM DEATHs ”Harmony Corruption” på sidan a och ”Scum” på sidan b. Jag blev naturligtvis skräckslagen.

Hade jag inte kommit längre? Hade jag flyttat 22 mil bort, pluggat, skuldsatt mig med studielån och jobbat häcken av mig bara för att komma…ingenstans? Hela tillvaron verkade för ett ögonblick sugas ner i en seg kvicksand som vägrade släppa taget. Här bor jag nu med hus, sambo och kommande tillökning i familjen. Det är bara Volvon och vovven som saknas. Det hela förvärrades av att jag insåg att jag på sista tiden ägnat mycket tid och pengar åt att återköpa många av de skivor jag äger på vinyl i CD-version. WARLOCK, MÖTLEY CRÜE, KISS, RAINBOW, DIO och andra klassiker från det ljuva 80-tal som jag spenderade i – ja just det – Kolbäck. Under en kort stund där på busshållplatsen genomgick jag en något försenad 30-årskris eller kanske en allt för tidig 40-årskris. Paniken spred sig i kroppen och svetten bröt fram i pannan. Skit också, jag hade misslyckats helt.

Eller hade jag verkligen det? För samtidigt så lever jag ju på många sätt den dröm som jag närde då för 15 år sedan även om jag kanske inte hade det helt klart för mig vad det var jag ville göra just då. Jag drömde om att få se alla de där banden jag lyssnade på och det har jag gjort och gör jag ju nu. När jag satt där hemma i pojkrummet och lyssnade på Rockbox på radion drömde jag om att också få prata med EUROPE och CANDLEMASS. Det senaste året har jag intervjuat både John Norum och Leif Edling plus många andra av mina gamla idoler. Och det jag skriver läses av folk som besöker Metalcentral och köper Slavestate Magazine. Det är en ynnest att ha det yrke jag har. Och jag ser inte en fort att karriär som rockjournalist skulle hindras bara för att jag bor på orten jag växte upp. Senast för några dagar sedan ringde jag USA och pratade med LACUNA COIL. Ett band som sålt över 500 000 skivor. Och jag gjorde det här ifrån lilla Kolbäck.

Att bo i eget hus har ju också sina fördelar. Inga grannar som gnäller när man spelar ”Battery” så högt att lagningarna i tänderna riskerar att lossna. I det nybyggda garaget kommer inom kort min asfräna amerikanska registreringsskylt som var promotionmaterial för ANTHRAX platta ”State of Euphoria” som jag fick av skivnasaren i Hallstahammar att sitta uppspikad på väggen. Någonstans i trädgården ska jag nog lyckas placera en ond dödskalle också bara för att ge stället lite mer attityd. Vad grannarna säger? Det skiter jag i. Det är min tomt. Dessutom är huset beläget på den plats där den blivande kungen Birger Jarl slaktade folkungarna år 1251 på sin väg till Stockholm (det som är känt som slaget vid Herrevad). Hur MANOWAR och metal är inte det egentligen? Och i huset ska jag fostra en ny generation hårdrockare med all den musik som jag tycker är bra.

Så egentligen är det rätt bra ställt med herr Gustafsson. Jag kan fortsätta att gå förbi busshållplatsen utan att få ångest. Det känns bara som att vara hemma igen. Och det känns väldigt bra. "

1 kommentar:

Matti Ståhlberg sa...

Annan musiksmak men med samma känslor & samma längtan på den här sidan staketet. Ja.. utan dödskallar i trädgården då´rå.

Klart Kolbäck ska ha en riktig skivaffär med direktimport, blaskigt kaffe och en jäkla massa rockmagazines att läsas utan att köpas. Go for it Mgns!!