Dagens dikt - Senil olydnad

Förra veckan hade jag nöjet att lyssna på Emil Jensen [länk] som är estradpoet. Han läste bland annat följande underbara dikt:

Senil olydnad
Ingen svält i vårt land,
heller ingen aptit,
vi lider ingen brist på något
mer än själva lidandet,
vi lider brist på bristi vårt land.

Ingen rädsla i vårt land,
vi sparkar skräcken vidare
innan den ens har hunnit nå oss,
vi mutar liken ur hemmen,
isolerar ensamheten,
omyndigförklarar jordens nej,
vi vågar aldrig vara rädda
i vårt land.

Men en sista fot
innan den sista dörren stängs:
senil olydnad -
en sista åtgärd för en bättre värld,
glöm vad du blir tillsagd,
glöm att upprätthålla,
glöm att sparka vidare och neråt.

Präst - glöm plötsligt bort
att par med liknande organ inte får vigas.
Löneutbetalare - kom aldrig mer ihåg
att par med olika organ men lika jobb
får olika i lön
Pilot - minns inte hur du fäller bomberna,
kom helst inte ihåg ens hur du lyfter.
Allt som krävs av er:
ett uns senil kurage,
att våga glömma.

Som i en lycklig zombiefilm
sprids virrighet och glömska världen över.

Migrationshandläggare -
bevilja alla flyktingar om inte amnesti så amnesi
Domare -
glöm ingen oskyldig,
brottsligheten minskar ändå:
Våldsamma upplopp blir sällsamma mupplopp
där människor världen över står hand i hand och sjunger
Inatt jag glömde något som jag aldrig glömt förut.

Och tidningarna som Dement i veckan
listar veckans trendigaste minnesluckor.
Men viktigast av allt;
var inte rädd att börja -
ingen kommer ändå minnas vem du var,
den senila olydnadens muppviglare,
den sista foten innan den sista dörren skulle stängas.

Så kan du på din ålders indiansommar,
i din naturliga förvirring,
med facit i röven
och handen på hjärtats sista slag,
leende låta dig vaggas ur liv
med gungstolsryggen fri och se:

Det måste varit omöjligt för den här tiden
att växa upp i vår generation
men ännu svårare
att låta bli.