Igår var jag på kulturnatten i Västerås. Bland annat bevittnade jag och sonen en föreställning med Västerås Simfonietta som berättade sagan om Babar med ord och musik. Sonen satt som förhäxad av musiken.
Snett framför mig får jag syn på en tjej som ser bekant ut och jag inser att det är A (vi kan kalla henne det). A föddes dagen efter mig, vi låg på samma BB-avdelning och vi gick i samma klass fram till högstadiet. Jag har nog inte pratat med henne på säkert 10-15 år. Hon var där med sina barn. Våra vägar korsades av en ren slump i landets sjätte största stad. Vad är oddsen? Under mig öppades tidsperspektivets golv för ett par sekunder.
Det är svårt att beskriva vad jag menar men jag tror att det handlar om livets gång. Insikten om att varje dag är en resa, ett steg vidare. Tiden väntar inte. Man lever tills den dagen man dör. Från att man föds tills man dör har man en skyldighet mot livet att göra sitt bästa för att (över)leva. Man sätter barn till världen. Det är den enda formen av odödlighet man kan ägna sig åt.
Jag hann aldrig säga hej till A. Men om du mot förmodan läser detta: Bra jobbat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar