Mattias "Indy" Pettersson driver bloggen Ny Moral som började som fanzine och den första utgåvan kom 2004. Det andra nummret ska vad vi förstå vara på gång men när det kommer verkar inte ens Indy ha koll på. Skön inställning tycker vi. På Indys Meritlista står även en lång och framgångsrik karriär på landets största tidsskrift för tung musik, Close-Up Magazine, där vi kunnat avnjuta artiklar som beskrivit möten med Deicide, Iron Maiden och Ozzy Osbourne. Just nu åtnjuter Tidningen Kulturen hans tjänster. Han smiskar även skinnen i punkbandet Massgrav. Detta är fem låtar eller plattor som förändrat hans liv:
---
The Beatles
När det gäller The Beatles kan jag omöjligt säga en specifik låt eller specifik platta som fått mig att lyssna på musik på ett annorlunda sätt, så det får bli Beatles som helhet.
Jag gillar nästan allt som Beatles gjort (förutom en del jävligt risiga, typiskt puckade barnprogramslåtar i stil med ”Yellow submarine” och ”Obladi oblada”, och en del raggarlåtar. Det finns visserligen en hel del sådana, men va fan… Skit i dom nu!).
Deras bredd och variation var ju helt enorm jämfört med alla andra band. De kunde göra kvalitativa radiohits samtidigt som de kunde flumma till det nåt så jävligt utan att det för den sakens skull blev dåligt.
Morsan och farsan hade en del Beatles-kassetter som jag lyssnade på som barn. Minns att jag då speciellt gillade ”Ticket to ride”, och den dyrkar jag fortfarande. Gitarrintrot är guld, helt i klass med Rides bästa, faktiskt. Och trummorna är som det slöaste moshpartiet någonsin (speedar man upp dom låter det som Gorilla Biscuits!). Och så den enkla texten som alla kan beröras av. Fantastisk låt!
När jag blev äldre och började fatta hur man verkligen spelar in en platta så blev många av deras plattor återupptäckta på ett helt annat plan. Hur fan kunde de skapa sån musik med så få kanaler? Och det här spelades alltså in på sextiotalet! Det är sinnessjukt, snubbe. Det bästa de gjort är, enligt min mening, från 1965 och framåt.
The Beatles måste ju för övrigt vara bandet som gjort flest bra låtar någonsin. Möjligtvis att Nifelheim kommer i närheten om man ställer kvantitet mot kvalitet, annars är Beatles kungar när det gäller kvallemusik. Jag gjorde en playlist häromdagen med deras bästa låtar och den tog ju fan aldrig slut! Man häpnar verkligen när man lyssnar igenom sina Beatles-favoriter. Varannan låt man hör inom pop- och rockgenren kan man avfärda med ”Ok, men det där gjorde Beatles för fyrtio år sen, så fuck off…”
De har verkligen betytt mycket för mitt musikintresse. Rekommenderar varmt böckerna ”Revolution in the head” av Ian MacDonald samt ”The Rough Guide to The Beatles” av Chris Ingham; fungerar utmärkt som nördläsning samtidigt som man lyssnar.
Bathory ”Enter The Eternal Fire”
I mitt tycke den bästa black metal-låt som någonsin gjorts. Jag hörde den första gången i Pär Fontanders Rockbox 1987, radioprogrammet som fostrade varenda hårdrockssvenne på åttiotalet. Jag hamnade nog fanimej i trans på golvet när Fontander drog igång den här låten. Den är fullständigt magisk.
Jag spelade in alla Rockbox på band och just det här bandet har jag lyssnat sönder åtskilliga gånger, så tack för den digitala evighetstekniken. Intervjun med Quorthon, inramningen med de två låtarna ”Massacre” och ”Enter The Eternal Fire”… allt är klockrent! Det påverkade uppenbarligen en liten tolvåring ute på landsbygden rätt kraftigt.
Det var nog första gången jag lyssnade sådär sanslöst noggrant på en metallåt, i stället för att bara headbanga, spela luftgitarr och skrika rakt ut i pojkrummet. Quorthon sjunger ju så satans förtrollande och evil, och gitarrerna har ett helt sjukt sound – det där skumma diskantiga ljudet som alla ”primitiva” black metal-band försökt kopiera utan nämnvärt resultat. Och så de där trummorna som bara lunkar på. Total doom. Den där låten har fångat black metal-känslan på alla plan – mörkret, ondskan, transtillståndet, det djävulska, det fanatiska och fantastiska, det magiska som annars bara uppstår i riktigt mörk litteratur. Fy fan, när han kör sitt ”Hear my cries, oh Lord! Have mercy, oh Lord! This can’t be! Raging flames all over me! Inferno of heat! Oh no! Oh no! Oh noooooooooo!”, då smälter man ju genom golvet direkt. Det är så jävla snyggt när hans röst bara dör ut där i slutet. Det är den bästa avslutningen på en låt någonsin.
På den här tiden hade jag ingen aning om hur Quorthon såg ut heller, så när jag några år senare fick se bilder där han sprutar eld och ser helt galen ut, sittandes bland svarta ljus mitt i ett pentragram med en dödskalle i näven… Jag totaldyrkade snubben. Han var min Gud.
När jag träffade honom, drygt femton år senare, blev jag rätt besviken eftersom han dissade ”Under The Sign of The Black Mark”-plattan rakt av.
Public Enemy ”Fear of A Black Planet”Folk tycks tro att jag dyrkar Public Enemy, men det är faktiskt bara ”Fear of A Black Planet” som bör avgudas, enligt mig. Deras två första är givetvis helt ok, men långtifrån lika betydelsefulla och sinnessjukt bra som Fear-plattan. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den och vad den betytt för mig på olika plan, men så mycket skit orkar ingen läsa. Hade till och med planer på att skriva en bok om plattan en gång i tiden, men den tanken är nog nedlagd.
Det var den här plattan som fick in mig på riktigt väsentlig politik (i motsats till den lama partipolitiken, vill säga), kulsprutor, fanatism och musikskapande över gränserna. Tror aldrig jag har lyssnat så intensivt på musik och lyrik som när det gäller den här skivan, och trots att jag lyssnat på den miljarder jävla gånger så hittar jag fortfarande nya grejer bland alla lager. Det är en löjlig klyscha, men det är faktiskt sant.
Mitt första ex snodde jag på A6 köpcentrum i Jönköping. Det var på kassett och jag glömmer aldrig hur jag på bussen med darrande händer öppnade plasten, tryckte ner tapen i freestylen och bara njöt. Jag satt nog med öppen mun hela resan, och jag minns att jag glömde bort både tid och rum för jag hoppade av fyra hållplatser för sent den gången. När jag nån gång ibland drar igång den där tapen så vet jag EXAKT när vinden börjar blåsa i första spåret, jag kan till och med bruset innan och efter kassettens slut utantill. Nu när jag tänker efter är den där kassetten kanske det mest värdefulla jag äger i musikväg. Kanske borde bankboxa skiten?
Fan, bara att få läsa texterna var en fröjd. Det var så oerhört mycket mer än ”jag är bättre än du”-rappen som jag hade hört innan. All annan rap bleknade, och det är fortfarande ingenting som knäcker den här plattan i rapgenren. De som kommit närmast är väl Smut Peddlers med sin fantastiska ”Porn again”-skiva. Samma hängivenhet i texter, produktion och framförande, även om ämnet är ett helt annat, haha!
(Måste bara tillägga att den s.k. ”rap” och RnB (rhymes and bullshit?) som spelas på MTV, ZTV och liknande är bland det mest förhatliga jag vet. Svensk rap är också helt fuckad. Gillar nog bara Looptroop där. Att dagens rap är så fruktat kass - särskilt musikmässigt - beror nog till stor del på alla löjliga lagar om copyright och dylikt; de kan inte sampla och arbeta fritt. Givetvis är Rasmus Fleischer, mannen som ligger bakom Copyriot.se, ett stort fan av Public Enemy och dess ljudskulpterande…)
Biosphere / Higher Intelligence Agency ”Polar Sequences”Jag hade en period, kanske ett eller två år, då jag nästan uteslutande lyssnade på noise, ambient och annan experimentell musik. Mest ljudlandskap, faktiskt. Det fungerande meditativt på nåt sätt. Den mest djävulska noise du kan tänka dig var sånt som jag kunde somna till. Det gäller visserligen fortfarande. Det blir så intensivt att hjärnan lägger ner.
Jag tror det var Biosphere-plattan som sänkte mig ganska så djupt i det här träsket. Det är alltså två snubbar som gjort musik enbart bestående av ljud från landskapet de befinner sig i, s.k. ”field recordings”, och det är i Norges Tromsö de befinner sig. De använder is, vatten, ljuden från kabinbanan upp till berget… Och allt har en verkligt mörk ton. Jag har för övrigt aldrig gillat ”ljus” glättig ambient, noise och liknande. Jag vill att det ska vara ett kompakt mörker, gärna överväldigande.
Aphex Twins ”Selected Ambient Works II” diggar jag också stenhårt.
Och så finns det naturligtvis en uppsjö av underground-grejer som också är kanon, men de är ofta ganska ojämna och håller sällan plattan ut. Men det är ju en smaksak som med allt annat… Jag är nog lite för mainstream när det gäller noise och dark ambient, åtminstone om man jämför med de riktigt insnöade diehard-snubbarna (de som hänger på Segerhuvas forum).
Dinosaur Jr ”Just Like Heaven” (The Cure cover)Oj, det blev visst långt det här! Jag avslutar kort: Dinosaur Jr var bandet som fick mig att inte ta något för givet när man lyssnar på musik. De vet hur man överraskar. Tror det första jag hörde med dem var deras cover på The Cures ”Just like heaven”, och den är ju ganska talande för hur de jobbar med noise kontra emo.
Efter att jag hade hört Dinosaur Jr:s version tyckte jag Cure-originalet var rena skiten, haha!
Och håller man inte med om det är man ju en mes.
Dinosaur Jr är förresten ett av få band som kan få mig att börja gråta för att de är så bra. Jag är nästan rädd för att se gigs med dom. Tänk om jag skulle stå där och storböla - det skulle icke funka! Man vill ju inte vara en mes…
Jan Gradvall är svensk populärkulturjournalistik personifierad. Sedan två decenier tillbaka har han skrivit om musik, film, TV, gjort intervjuer och varit tongivande för en hel generation journalister. Han började i det egna fanzinet Jövars Gosskör, var en av de fyra som startade Feber.se och skriver idag för tidningar som DN och Dagens Industri. Det här är musiken som förändrade Jan Gradvalls liv: 
