Emma Gray Munthe, känd som filmkritiker från Cinema, ZTV, SVT:s Filmkrönikan och nu mer som recensent på Aftonbladet samt Variety och Glamour och Dessutom jobbar hon på dvoted.net som är en del av Svenska Filminstitutets arbete med unga filmare. Och som inte det vore nog är hon snart aktuell med en bok om sex på film. Det här är fem låtar, plattor eller musikhändelser som förändrat hennes liv:
---
1. Den i särklass största musikhändelsen i mitt liv är när jag nästan nyss fyllda tretton hade spelat in Lucia Rock 1989. Efter lite brittisk pop hit och dit visade de Depeche Modes 101:a spelning på Rose Bowl. Jag hade aldrig hört dem, jag visste inte vilka de var - men Dave Gahans röst! Publiken! Musiken! Det var så jävla stort! Så stort - och fysiskt! - att det nästan var pinsamt att mina föräldrar satt i samma rum. Köpte alla DM-skivor jag kunde komma över på Hartmans i Älmhult för mina ihopsparade pengar dagen efter. Livslång kärlek uppstod. Tänk om jag vetat då att jag skulle få intervjua Dave Gahan några år senare! Helt bisarr tanke då - och ungefär min enda önskan. Jag har sett den där konserten kanske tusen gånger, jag kan varenda replik, varje rörelse Gahan gör.
2. Nirvanas Nevermind-platta. Jag var väl femton när den kom och den var precis in tune med hur mycket man hatade Älmhult, hur mycket man hatade alla andra och hur jävla arg man var på precis allting. Jag minns att jag barrikaderade dörren till mitt rum med alla möbler, höjde volymen till max och hoppade omkring och välte grejer och var snorförbannad och tyckte synd om mig själv i största allmänhet.
3. Massive Attacks Blue Lines. Det var något med gunget och Shara Nelsons röst som gick väl ihop med melankolin som låg som ett tjockt täcke på en när man gick på högstadiet. Den virade in en och bildade bland annat soundtrack till en bilresa jag gjorde med mina föräldrar genom USA den där sommaren när Massive Attack bara fick heta Massive pga Gulf-krig #1. Resan var helt bortkastad på en tjurig tonåring, vi bilade genom helt fantastiska landskap, såg eller kunde ha sett helt fantastiska saker - men jag satt mest i baksätet och surade med stora hörlurar.
4. What a feeling - låten från Flashdance. Filmen jag sett i absolut flest gånger i mitt liv. Jag börjar fortfarande tokböla när jag ser scenen när hon försöker komma in på dansskolan - jag blir lite, lite fuktig i ögonen bara av att höra musiken faktiskt. Den i kombination med Fame var anledningen till att jag ville bli dansare eller syssla med teater och började på Kulturama direkt efter gymnasiet.
5. Känslan av att se MTV när man hälsade på hos människor som hade kabelteve. Lyckan var total när morfar fick MTV. Jag satt i hans mörka källare i timmar och drömde mig bort och skrev upp långa listor på allt som jag aldrig hört talas om men tyckte var så jävla bra. Som Never Enough med The Cure, Ice, Ice baby med Vanilla Ice - ALLT, helt utan urskiljning. Ahhh, those were the days!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar