En av de utvalda

It was I that was lost and they that were searching
It was I that was weak and they had the power
So I went with the others to the bus that was waiting
And we drove out for miles to a place in the country
We were ten to a room, the windows don’t open
We were woken for prayer at four in the morning
All wired with hunger and energy crackling
And through the corridors I could hear chanting…
The hall was lit with candles and all the light was golden
And I felt something bursting, something down inside me
Singing out aloud about God and Love and Healing
And everything was moving and I’m on the floor kneeling
I am part of something I am one of the Chosen
I am part of something I am one of the Chosen

There is something in us all that wants to surrender
To be guided through it all like star-eyed children
And I hated the world as I’ve come to know it
And they hated the world with just the same vengeance
And I wanted reasons and they gave me reasons
And I wanted purpose, they gave me purpose
And here from the inside all the lights are blazing
And the view of the old world is dull and grey and joyless
Let it burn inside me, let it burn inside me
Let it burn inside me, let it burn inside me
Now we are the Holy Fools, we are the fearless
We are the Holy Fools we are the fearless
And I am part of something I am one of the Chosen
I am part of something I am one of the Chosen

- "One of the chosen"

---

New Model Army har släppt ett av de bästa albumen i år. "High". Missa inte.

Sov gott Hilly Kristal

Igår dog Hilly Kristal. För ett år sedan stängde hans livsverk CBGB ner på grund av allt för höga hyror på östra Manhattan. Utan Hilly och CBGB skulle vi inte ha band som Blondie, Ramones, Patti Smith, Television och hundratals andra band. Hilly gav dem någonstans att spela när ingen annan ville...

Riotbrain bjuder här på en intervju med Hilly Kristal.

Motståndet

Bild: Adbusters

När jag är en riktig romantiker så vill jag att Riotbrain ska vara en gerillarörelse. En motståndsficka i samhällets kostym. Men det krävs mycket energi för att orka. Jag kan beundra människor som Marcus Birro för hans ständiga kamp mot allt det dumma och ytliga i samhället. Jag kan fascineras av Manu Chao som i sin musik skapar känslan av frihet och gränslöshet. Jag beundrar alla som vågar ställa sig upp och säger:



"Vi skapar något eget!"



Riotbrain skapar små krusningar på ankdammens yta. Förhoppningsvis. Vi skriver för livet om det vi tycker är viktigt. Det kanske inte är samma sak som just du tycker är viktigt men vi vill i alla fall berätta det för dig. Vi kan kanske enas i tanken om att det är tanken som räknas. Om att det finns ett eller flera alternativ till det som ständigt brusar i medierna kring oss. Att det finnns utrymme för skönheten på stadens gator mellan reklamskyltarna och de sponsrade torgen där affischeringsförbudet kväver yttrandefriheten. Att vi kan se konsten i graffitin på den grå betongväggen.

Vi kan väl i alla fall enas om det?



För kan vi inte det så är vi illa ute. Då kommer alla världens Stenbecks, Bonniers, kulturnämnder och multinationella företag att få regera världen fritt. Då kommer vi att bli livstilskonsumenter styrda av marknadsstrateger. Det kommer att vara snyggt alldelses säkert men det kommer att vara så tomt och ödsligt att det kommer att eka när man viskar sitt varumärkesskyddade namn.



Riotbrain sträcker ut en hand.





Är du med oss?

In på upploppet

- Jag har faktiskt inte så bra koll på musik om jag ska vara helt ärlig. Det finns få fungerade tekniska prylar hemma hos mig. Jag har inte ens en radio som fungerar...

Nu finns inga ursäkter längre. Intervjun är gjord (citat och bild ovan). Bara att skriva artikeln och samla ihop texterna från resten av redaktionen och sätta ihop #7.

It's all happening.

Ikväll...

Klockan 19 ikväll gör jag förhoppningsvis Den Stora Intervjun med ********** som ska toppa Riotbrain #7, ute i september.

För att reta er lite mer så kan jag avslöja att rubriken för #7 är... eller näe ni får vänta en stund till...

Ironin framför allt

Jag tillhör vad som ibland kallas den ironiska generationen. Det är tydligen så sägs det att vi 70-talister oftare än andra är ironiska, alltså säger en sak men menar en annan. Och oftast med en sarkastisk ton.

Jag har alltid förfäktat den idén.

Och för flera år sedan deklarerade jag att jag aldrig är ironisk. Men på sistonde har jag inset (till min fasa) att jag nog är ironisk rätt ofta. Det har gått så långt att jag ibland klär mig ironiskt. Alltså när jag spatserar till jobbet i kostym känner jag mig inte som om jag gör det för att verka kompetent och välkläd utan som en ironisk gest mot omvärlden. Ironin i detta är väl att folk uppfattar mig som välklädd och kompetent snarare än ironisk.

Nåväl.

Jag får väl fortsätta vara ironisk. Det går inte att ändra på beteendet. Fast här på bloggen så är jag aldrig ironisk. Nästan.

---

Henrik Schyffert ska framföra monologen "The 90's" på en scen i Stockholm. Fredrik Lindström regisserar. Schyffert är som klippt och skuren för detta. Det låter 90-tal så fort han öppnar truten.

---

Och så vill Riotbrain meddela att Wordfighter Ståhlberg har lagt ner verksamheten enligt ett helt oironiskt mail idag. Bloggen är död och raderad. Synd sa Bill. En skam sa Bull. En klen tröst är att han inte på något sätt lagt ner skrivandet.

Musiken dom förändrade våra liv del 6: Jan Gradvall

Jan Gradvall är svensk populärkulturjournalistik personifierad. Sedan två decenier tillbaka har han skrivit om musik, film, TV, gjort intervjuer och varit tongivande för en hel generation journalister. Han började i det egna fanzinet Jövars Gosskör, var en av de fyra som startade Feber.se och skriver idag för tidningar som DN och Dagens Industri. Det här är musiken som förändrade Jan Gradvalls liv:

---

1. IQ 55, "Livet är en bluff"
- Punkband från Linköping som uttryckte precis vad jag kände om min egen hemstad. En konsert med dem inspirerade mig att börja göra något själv. IQ55 var ett av Sveriges bästa band i decennieskiftet sjuttiotal och åttiotal, men sångaren tog livet av sig.

2. Joy Divison, "Disorder"
- Ett nedsläckt pojkrum.

3. Curtis Mayfield, "Move on up"
- Uppmaningen i texten, euforin i arrangemanget. Den enda låten som kan göra mig alkoholberusad utan att jag behöver dricka.

4. Eric B & Rakim, "I Know You Got Soul"
- Jag har funken i kroppen! Jag är en svart man! Spelades alltid på legendariska klubben Baby i Stockholm vintern 1987.

5. Housemartins, "Sheep"
- Låten som återigen fick mig att inse att jag var vit. Samma energiinjektion som för en gammal astamiker att få sig sig en dubbel dos Bricanyl.

Sonic Youth

Dia Psalma släper nytt i höst. Trallpunkhjältarna som höll på att bli folkkära på 90-talet. Nya singeln kan beskådas och belyssnas ovan. Inte så jäkla tralligt längre. Retro? Kanske. Nostalgiskt? Absolut.

Början av 90-talet var en tid av vardande. Jag kastades ut i vuxenlivet. Världen vräkte sig över mig. Upplopp i Los Angeles, borgelig regering, krig i Jugoslavien, grunge, punk och ibland lite för mycket fest. Vi bedrev svartklubb i en källare. Förolämpade vakter på krogen.

Galna år.
---
Riotbrain #7 är i uppstartsläge. September är planerad utgivningsmånad. Var på din vakt.

Pestens tid

Undertecknad har varit däckad av ett förkylningsvirus i två dagar. Jag hatar att vara sjuk. Att dessutom vara hemma med en 13 månader gammal kille som även han är sjuk är ingen lek. Skillnanden är att han trots feber sprudlar av energi medan jag som inte har feber utan bara huvudvärk helst skulle vilja ligga nerbäddad och titta på Star Trek. Men det går ju inte.

---

Marcus Birro skriver brev till Svenska Akademien och anmäler intresse för den lediga stolen. Och får svar av den minst stomiopererade av ledamöterna att man inte kan söka platsen. Det är skrivet med viss humor. Birro skulle nog inte trivas där ia alla fall.

---

"This is England". Måste se den

Kerouac

So you think you can dance?

Det gör 1500 fillipinska fångar också...

Ingen vägvisare

Frihet kan betyda så mycket. Begreppet alltså. Frihet för tio minuter sedan var att sitta och äta kyckling, klyftpotatis och dricka en kall öl. Frihet är att se sin familj i trädgården. Frihet kan vara att köra en bil i 130 km/h på Europavägen mitt i natten med The Cult ylande i stereon.

Frihet kan vara pengar.

Friheten kan vara att likt Bob Dylan på Newportfestivalen koppla in elektriska instrument och blåsa ut öronen på folkmusikfreaksen. Frihet är att skriva en bok om sorgen efter två förlorade knappt födda barn. Friheten kan sitta i huvudet på dig och mig. Friheten är Vladimir Majakovskij ibland. Eller Allen Ginsberg.

Kärleken är frihet.

Att sakna riktning är inte att vara vilse. Ibland är det friheten. Du förstår det bara inte.

Jag skriver det här. Du kanske läser det.
Det är också en friihet.

Mitt behov av frihet är stort. Kanske för att jag är en ensamvarg i många avseenden. Jag har inte många nära vänner. Två tre stycken på sin höjd. Det värsta jag vet är måsten. Om jag själv inte får bestämma vilka måsten som är viktiga. Friheten att få vara ifred ibland är viktig för mig. När jag skriver det här är jag ensam. Fri. Men de som ska vara här saknar jag innerligt. Men just nu. I denna stund. Njuter jag av ensamheten och friheten. Jag vet inte vad jag ska göra om två minuter.

Och vad spelar det för roll?

Åren går...

Spencer - före och efter.

Från Blabbermouth.net:

The Pulse of Radio (formerly Launch Radio Networks) reports: Whatever happened to the naked baby floating in a pool looking at a dollar bill in the famous cover photo from NIRVANA's classic "Nevermind" album? That's the question MTV.com answered this week when it tracked down the tot, named Spencer Elden and now a 17-year-old high school student in Eagle Rock, California. Elden's parents were paid $200 to allow their friend, photographer Kirk Weddle, to shoot a roll of pictures of the infant Elden swimming for the cover of the iconic 1991 disc. Now the teen admits that it's a little strange to think that more than nine million people own a nude picture of him. He said, "Yeah, it's kind of creepy that that many people have seen me naked. I feel like I'm the world's biggest porn star."

Elden occasionally does interviews about his status as the "NIRVANA baby," and charges a fee for on-camera interviews.

He hopes to become an airline pilot and enjoys surfing, snowboarding and playing water polo.

Elden said he is a NIRVANA fan but has never met anyone from the band. He did receive a platinum album award for "Nevermind", which has hung on his bedroom wall since he was one year old.

Although Elden said he feels "pretty normal" about his famous photo, he did add that it occasionally helped him with girls, explaining, "I have to use stupid pickup lines like, 'You want to see my penis again.'"

Elvis has just left the building...30 år sedan idag

"Elvis Presley should have been shot in the head back in 1957. Somebody should've walked up behind Elvis in '57 with a 44 magnum, put the barrel of the gun right up to his brain stem and just pulled the trigger, so you can remember Elvis in a nice way. Wouldn't it be nice to remember Elvis thin, with a big head of hair? Maybe that gold lame gold lame gold lame suit. Wouldn't that be nice? Because how do you remember Elvis? You know how you remember Elvis. He was found in the toilet with his pants around his ankles and his big fat hairy sweaty king of rock and roll ass exposed to the world and his final piece of kingly evidence floating in the toilet behind him! Creepy! One of his aids had to walk in and go, "Damn, Elvis is dead. I'd better flush the toilet. Oh man I should've saved that! I coulda made some money off of that! Damn man! A ding dang do!"

- Denis Leary

En natt i Europa

Någonstans över Europa
Foto: M. Gustafsson

Tillbringade natten på Arlanda flyplats ankomsthall för att hämta goda vänner som kom hem från en lång sommar i la bella Italia. Vad gör man inte för ett kilo parmesanost och för att få känna en internationell atmosfär en stund? Ankomsthallen på en internationell flygplats är ett fascinerande ställe. Det är platsen där klädidéer som för två timmar sedan var helt logiska nu blir oändligt fel. Direkt från stranden ut i den svenska sensommarens friska 12 plusgrader. Med spritpåsen i handen.



Återseenden . Pappan som blir entusiastiskt omfamnad av sin tonårsdotter som varit bortrest. Han ser lite tagen och överraskad ut. Sen visar hon sin nygjorda tatuering på ena bröstets ovansida och hans gråtmilda leende stelnar snabbt. Ett grabbgäng som blir hämtade av sina mammor och bakfyllan är lika illa dold som mammornas ogillande miner. Medelålders tanter som stinker parfym som hälsar på sina makar med den lokala hälsningsfrasen i det land de just spenderat två sangriaindränkta veckor. Piloter och flygvärdinnor som elegant passerar pöbeln i vetskap om att de lever i en värld många drömmer om men inte begriper hur oglamorös den är.



Allt detta inom loppet av 30 minuter...


Osten var för övrigt gudomligt god.

Vote with a bullet

Vi genomför en liten läsarundersökning. Rösta i högerspalten.

Notering 14 augusti

Ibland var Ian ute och gick precis som en vanlig man
Foto: Anton Corbijn

Solen går upp. Det påstås att sommaren är slut. Alla är tillbaka på jobbet. Den fuktiga luften har dragit bort. Den låg över landet i helgen som en sista hälsning till alla dem som avslutade sin ledighet. Söndagens regn sköljde bort värmen. På måndagen började allvaret.

Kaffet kokar. Barnet sover. Han sover djupt och drömmer. Han har just upptäckt hur man kan ta sig från ett ställe till ett annat för egen maskin. Han navigerar metodiskt genom rummen. Blicken är hungrig. Jag avundas hans nya upptäckter. Varje dag borde vara på det sättet för alla.
Tittar på Kobra. Anton Corbijns blick skapar ikoner. Han säger att många av dem han fotograferar tar livet av sig eller dör på annat sätt. Ändå lever de fotograferade för evigt aven om de döda inte minns något av sitt liv. Det får vi levande göra åt dem.



Senare. Yusuf Islam talar om sitt förra liv som Cat Stevens. Stevens levede ett tomt liv. Yusuf lever ett rikt liv. Han fan religionen. Islam. Jag förstår religionen. Jag förstår inte religionen. Den attraherar mig men samtidigt är den obegriplig. Farlig. Men skulle alla bli så tillfreds som Yusuf Islam så är jag för den.

Fred och kärlek.



Det är så enkelt.

Musiken som förändrade våra liv del 5: Marcus Birro

Herr Birro i Bologna
Foto: Jonna Vanhatalo

Marcus Birro har varit ständigt aktuell sedan tidigt 90-tal. Han debuterade som författare 1992 med boken "I den andra världen". Sedan dess har Marcus Birro synts och hörts i TV och radio. Han har varit poesiexpert i P3-programmet Frank och är nu programledare i Karlavagnen sena kvällar på P4. Under våren gav han ut boken "Svarta Vykort" som är en vacker och arg bok om sorg baserad på peronliga händelser.

Birro skriver sedan en tid också på sin blogg som på kort tid blivit en av landets mest lästa och uppmärksammande. Hans kulturmanifest skapade under våren ett visst rabalder på kultursidorna och nyligen mottog Marcus Birro även Dan Andersson-priset för sin diktning. Under hösten ger han sig ut på turne som fått namnet Partisan 07. Han har lovat att lyssna på The Mission under hela turnen. Vi bad Marcus berätta om musiken som förändrade liv:
---

1. Rockn roll är död- Imperiet
- Imperiet kom i exakt rätt läge, identitetsförvirrad, utanförskapsskadad yngling behöver rockmusik och att förhålla sig till omvärlden genom. Jag älskar fortfarande Imperiet och allt Thåström gör och har gjort. Också industriprojektet Plp är lysande.


2. Deliverence-The Mission.
- Världens mest bespottade rockband. Wayne Hussey har aldrig hymat med sin naivitet, sin obegränsade blandning av skratt och allvar. Dessutom är han världens bästa gitarrist. Jag älskar The Mission. På riktigt och från hjärtat.

3. Last Exit For The Lost- Fields Of The Nephilim
- Världens bästa titel på en sång. Jag ska sno den en dag och använda den till en bok. Ett fantastiskt rockband som egentligen gjorde fantastiska popsånger. Helt grymt bra. Allt med dem är dessutom lika bra.

4. Marian- The Sisters Of Mercy.
- Sisters blev riktigt bra först sedan Hussey kom med. När han slutade fortsatte dock Sisters att vara riktigt bra. Här mitt i depprockshavet från 1985. Mästerlig sång som aldrig väjer.

5. Love Will Tear Us Apart-Joy Division
- Magnifkt sorg man blir lycklig av.

Thats just a fleshwound

Idag drar redaktionen till fucking Arboga för att kolla in lite medeltidsaction. Vuxna människor låtsas att det är mörkaste medeltid. Bo i tält. Äta dålig mat. Spela lite musik. Som på en rockfestival ungefär. Jaghar till och med hört att det ska serveras Arn-bullar där.
---
SF har köpt upp Astorias biografer. Det var årets mest oväntade händelse.
---
Överallt så pratar folk om hur jobbigt det är att semsestern är över. Nu återstår bara mörker, kyla och elände. Tills nästa år. Då vi får vara lediga igen. Enligt en färsk undersökning är docj svensken mest ledig i Europa. Över 40 dagar om året är vi fullständigt oproduktiva och äter gott, dricker lådvin och egenimporterad tysk öl, bygger altan och åker till Thailand. Jag undrar om svensken mår bra. Så mycket ledigt och ändå så mycket ångest. Och och vad gör folk efter jobbet? På helgerna? Jag förstår inte.
---
Från och med nästa vecka återupptas normal service på denna blogg. Uppdateringar varje dag utlovas. Semestern är ju som bekant över...

Appropå...

...det där jag sa om att man inte hinner andas. Just nu har jag tid för det. Därför få uppdateringar här. Men misströsta ej, the empire will strike back. Inom kort.

Alla dessa dagar...

Sommaren rusar fram som en dopad tjur. Kaffet i koppen är svart som natten och ute faller ett stilla regn. Men till helgen utlovas värmen åter. Fast inombords är jag för det mesta ganska varm.

Samlar värmeenergi från sonens leenden. Samvaron i trädgården och från möten med vänner. Jag läser DN Kultur nitiskt varje morgon. Tittar på hur vinden leker med träden.

Lyssnar på musiken; Coltrane, Led Zeppelin, Ministry, The Concretes. Allt är passionerat. Annika Norlins röst förföljer mig. Vi kommer att dö samtidigt du och jag, säger hon.
Men var det inte någon som sade att vi aldrig kommer att dö för ett tag sedan?

Nyheterna flimmrar förbi. Kriget fortsätter, våldet segrar. Bush tackar Reinfeldt för en röjsåg. Jag önskar att jag hade en röjsåg. En stor som kunde rensa upp i tillvaron. I will dance on your graves, sjunger Dylan i "Masters of war". Han kommer inte att vara ensam.

Jag sorterar om bokhyllan och skivsamlingen. Möblerar om. Återupptäcker böcker och musik jag inte lyssnat på under flera år. Varför inte det? Känner mig slö. Skärpning.

En vän frågar om han ska åka till Bryssel. Visst säger jag, om du gillar god öl. Bryssel är med några undantag fult. Åkt till Glasgow istället. Fult det med men på ett vackrare sätt. Och ölen där är ännu godare.

Alinge sänder från sitt Eldorado. Någon bör bevara hans hjärna när han dör. Sätta elektricitet i den och låta den leva vidare när kroppen inte orkar. Alinge är ett vandrande universum. Gränslös.

Så går alla dessa dagar. En efter en. Sommaren rusar fram som ett Reginatåg utan bromsar. Jag tittar ut och funderar på om man kan dra i nödbromsen och hoppa av. Det går för fort.

Man hinner inte andas.

The boys are back in town

Efter en exkursion i den Kungliga Hufvudsvålen så är nu redaktionen tillbaka på plats. Bilder och annat kommer under de närmaste dagarna.

---
I fredags var jag i Kolbäcks Folkets park och såg och lyssnade på Salem El-Fakir och Moneybrother. En otrolig kväll. Får ni chansen så besök en folkpark. Spelningarna var båda magiska på sitt sätt. Salem El-Fakir vann på sin spelglädje och enastående lycka att bara få sjunga för oss och Moneybrother bjöd på en rockshow så som jag föreställer mig att Bruce Springsteen gjorde 1975. Svettigt, passionerat och direkt från hjärtat (och skrevet). Tyvärr missade jag Säkert! vilket jag ångrar. Skivan är hur bra som helst. Nedan bjudes på en del bilder från kvällen (Klicka på bilden för skitstora versioner...).

Dansa i neon

600 betalande

Smakfull inredning på serveringen. Varm korv 10 kr...

Salem rockar

Bruc...eh...Moneybrother svettas ärlighet