Sommaren rusar fram som en dopad tjur. Kaffet i koppen är svart som natten och ute faller ett stilla regn. Men till helgen utlovas värmen åter. Fast inombords är jag för det mesta ganska varm.Samlar värmeenergi från sonens leenden. Samvaron i trädgården och från möten med vänner. Jag läser DN Kultur nitiskt varje morgon. Tittar på hur vinden leker med träden.
Lyssnar på musiken; Coltrane, Led Zeppelin, Ministry, The Concretes. Allt är passionerat. Annika Norlins röst förföljer mig. Vi kommer att dö samtidigt du och jag, säger hon.
Men var det inte någon som sade att vi aldrig kommer att dö för ett tag sedan?
Nyheterna flimmrar förbi. Kriget fortsätter, våldet segrar. Bush tackar Reinfeldt för en röjsåg. Jag önskar att jag hade en röjsåg. En stor som kunde rensa upp i tillvaron. I will dance on your graves, sjunger Dylan i "Masters of war". Han kommer inte att vara ensam.
Jag sorterar om bokhyllan och skivsamlingen. Möblerar om. Återupptäcker böcker och musik jag inte lyssnat på under flera år. Varför inte det? Känner mig slö. Skärpning.
En vän frågar om han ska åka till Bryssel. Visst säger jag, om du gillar god öl. Bryssel är med några undantag fult. Åkt till Glasgow istället. Fult det med men på ett vackrare sätt. Och ölen där är ännu godare.
Alinge sänder från sitt Eldorado. Någon bör bevara hans hjärna när han dör. Sätta elektricitet i den och låta den leva vidare när kroppen inte orkar. Alinge är ett vandrande universum. Gränslös.
Så går alla dessa dagar. En efter en. Sommaren rusar fram som ett Reginatåg utan bromsar. Jag tittar ut och funderar på om man kan dra i nödbromsen och hoppa av. Det går för fort.
Man hinner inte andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar