Inlägg # 666: Om vikten av historielektioner

Jag har nu nått inlägg 666. Odjurets tal. Men till skillnad från rikstöntens Alex Schulman ständiga gnäll om hur hans blogg blir monster hela tiden så tycker jag att den här bloggen har blivit något rätt bra. Och jag hoppas ni som läser den tycker det samma. Ni är några trogna som återvänder regelbundet. Det tackar jag för.
---
Men det var tidningen Mojo jag tänkte skriva om idag. Det senaste numret hade en fet artikel om Rolling Stones och året 1968 då bandet gick från farligt snygga popkillar til dödligt häftiga rocksnubbar med politiskt patos. Dessutom en genomgång av klubben Roxy i London som närde punken 1977. Och mycket annat.

Gubbrock sa Bill. Nödvändig historielektion säger Bull.

I en tid där höjden av musikalisk perfektion är att vinna Idol så behöver vi ständigt påminnas om vad pop- och rockmusiken egentligen var då den var som viktigast. Då gjorde musiken verkligen skillnad. Den närde den önskan unga hade om någonting annat. Men någonstans under 80-talet så glömde vi bort allt det där. Det är min teori i alla fall.

I allt glättigt så försvann idealismen och allting strömlinjeformades.

Det är här en tidning som Mojo kommer in. En tidning som törs sätta Bob Dylan på omslaget minst en gång om året och säga: läs och lär. Och sen ska man komma ihåg att Mojo faktiskt till skillnad från många andra tidningar i samma segment skriver om ny musik och blickar framåt. Det är det som är skillnaden.

Mojo finns på Pressbyrån. Passa på at köpa den nu, det är kampanjpris. Endast 49 spänn och då får du en cd-skiva på köpet!

NY INTERVJU: 20 år med The Levellers

- Vi skulle aldrig kunna bli politiker. Vi har missbrukat alldeles för lite droger och knullat alldeles för få prostituerade. Så vi blev musiker istället.

Jeremy Cunningham skrattar gott efter att ha konstaterat att musik är det bästa sättet för 20-årsjubilerande The Levellers att nå ut med sitt budskap. Riotbrain har ringt upp Jeremy för att prata om bandets två årtionden som band. Men samtalet glider kanske inte helt oväntat in på dagsaktuella politiska frågor, vinylskivor och statusen för modern popmusik.

Läs intervjun med Jeremy om The Levellers här

Något om att läsa

Jag är inblandad i ett projekt som ska främja läslusten i Sörmland. Det är ett spännande arbete. Själv började jag läsa Kalle Anka när jag var liten. Sen gick jag över till Marvel. Spindelmannen och X-Men ni vet. Min första stora "riktiga" litteraturupplevelse var Stephen Kings "Pestens tid". Det är fortfarande en av mina absoluta favoritböcker.

Tack vara litteraturintresserade kamrater så började jag läsa väldigt mycket när jag var runt 20 år. Jag var kanske lite sen. Men jag hade saknat rätt förutsättningar. I det här fallet var det arbetslöshet och smarta polare som krävdes. Jag plöjde genom hela litteraturhistorien mellan åren 1992 till 1996. Jag idiotläste Dostojevski, Kerouac, Strindberg, Åkesson, Ekelöf, Malmsten och hudratals andra författare.

Läslust (vilket tråkigt ord) väcks i människors huvud när de upptäcker att de sakna verktyg för att berika sitt liv. Det är så det fungerar med det mesta tror jag. Det går att säga så om musik och mat också. Därför är det viktigt att man gör litteratur vad det än må vara för litteratur tillgänglig för alla. Öppna biblioteken. Ställ fram böckerna. Låt det vara gratis. Uppmuntra läsningen vad det än är. Bara man läser någonting.

Den 23 april är det Världsbokdagen. Då läser Nomadteatern högt för allmänheten i centrala Eskilstuna. Det ska bli kul att se folks reaktioner.

NY INTERVJU: Ström i P2 är tillbaka!

- Det finns något djupt fascinerande med den elektroniska ljudbilden som kan vara svår att sätta fingret på och förklara i ord, utan att ramla rakt ner i floskelfällan. Det började när jag som nioåring hörde Visages “Fade To Grey” och fortsatte med Landscapes “Einstein A Go-Go” - båda på P3:s Poporama med Kaj Kindvall. Det var något helt nytt och jag reagerade med att sugas in totalt i musiken.

Så säger Mats Almegård som är en av programledarna i P2:s Ström som är tillbaka i etern. Med musik, intervjuer och reportage så speglar Ström en musikvärld som lever och frodas överallt. Mest i Tyskland men också i Sverige. Ström ger dig total koll på läget.

Lyssna på Ström som börjar sändas igen på onsdag 26 mars kl 21.30 i P2.

Länk till Ström

Läs intervjun med Mats Almegård här

Vi tar påskledigt. Tillbaka på tisdag.

The weight of the world is love.
- Allen Ginsberg

Jag vill bli elektrisk

Jag tror att det började med Miles. Elektrisk krigare. Min polare Stefan tipsade mig om "Bitches brew" och jag var såld. Lyssnade på den om och om igen i veckor. Jag frågade om han kunde tipsa om något nytt. Något annat än det jag lyssnat på i flera år och det ofta i yrket. Jag behövde nya impulser. Det är så jag funkar. Har alltid gjort. Impulsberoende. Miles tog mig till en annan planet. ett annat universum. Någonting så långt från jazz som det bara går att komma men ändå inte.

Så vandrade jag vidare och blev ännu mer elektrisk. Elektronisk. En uppsjö av experimentmusik passerade genom min trumhinna och in i huvudet. Utforskarhungern var väckt. Jag ville ha ljud i alla former. Internet såg till att förse mig med vad jag behövde. Man måste älska MySpace, Pitchfork, Soundofmusic och alla andra ställen där musiken lever idag. Och på Kafé Kaka där Memento låter den leva. Och nästa vecka på Eskilstuna konstmuseum där minifestivalen Transformation of sound äger rum.

Jag lever i ett ständigt brus av ljud. Min vän Alinge skickar meddelanden i natten. "Ljud - alltid ljud" säger han.

Så sant.

Någonting om fred och kärlek

När snön faller utanför redaktionsfönstret så kommer det meddelanden från Dalarna om sommaren. Ja alltså inte att den har siktats men att det kan komma att bli minst lika trevligt som förra året i månadsskiftet juni/juli.

Peace & Love heter festivalen. Borlänge heter staden. Just den här festivalen är lite speciell. Den har ett syfte. Det hörs kanske på namnet. Och jag kan intyga att det är en festival som lever upp till namnet. 20.000 personer som bara är där och gillar varandra, musiken och platsen. Och möten med vänner (se bild). Man kan behöva det ibland.

Förra året var det Iggy som var där. I år Johnny Rotten. Och man har temadagar innan själva musikfesten drar igång. Vakna! är temat i år. Diskussioner och möten. Nattlig poesi vid elden och en massa annat.

Ute faller snön. Men hjärtat är varmt.

Bara tre månader kvar...

Losing my religion....

"Like R.E.M. "Shiny Happy People" "Hey Hey Hey Hey Hey! Pull that bus over to the side of the pretentiousness turnpike, alright!? I want everybody off the bus. I want the shiny people over here, and the happy people over here, ok! I represent angry gun-toting meat-eating fucking people, alright!" Sit down and shut the fuck up Michael!" - Denis Leary

Michael Stipe är en underskattad person. Jo jag tycker faktiskt det. Folk avfärdar honom ibland som den där mystiske killen som sjunger i R.E.M. han har en fantastisk röst. Han är konstnärlig och har vettiga åsikter om saker och ting. Han är oerhört sympatisk. Jag önskar att jag hade honom som vän. Så känns det i alla fall. Jag tror att han är rolig att prata med om allt och inget.

Bäst är han kanske som textförfattare. "Losing my religion" kan avfärdas om en pretentiös 90-talspekoral men sanningen är att det är en fulständigt lysande text om vilsenheten. Jag förstår att det är lätt att göra sig rolig över den. Den tar sig själv på allvar den där låten. Och R.E.M. tvekar inte att vara pretentiösa. Men texten och rösten... Jag blir svag varje gång. Faktiskt. Jag erkänner.

I början av april kommer R.E.M. med en ny skiva. "Accelerate" heter den. Den är bra. Och här är singeln "Supernatural Superserious".

Is this art?

Varför spelas signaturen till Kulturnyheterna i P1 med cello? undrar jag plötsligt. Förklaringen kommer snabbt och brutalt. För att "kultur" fortfarande är lite finare än allt annat. "Snobbism" är ett annat ord som betyder samma sak. Men åter till Kulturnyheterna.

Mats Arvidsson heter en man som fungerar som kulturexpert i programmet. Han tycker saker om konst. Nu tyckte han inte om Sollentuna konstmässa. "Det är är det tunnaste jag sett. Och jag har sett mycket." säger han med överlägsen stämma rakt ut i etern. Det kryper i mig.

Visst kanman recensera konst men man måste vara lite ödmjuk också. All konst måste få finnas. Och det är beskådarens privilegium att bestämma om man vill titta mer. Inte den åldrande bittre recensenten.

Mats Arvidsson är en fossil som tillhör 1900-talet. Han tror att "kultur" är något som är lite finare än allt annat. Men här kommer en nyhet för Mats och alla andra som tror som han: så är det inte.

Kultur skapas av dig och mig. Av oss alla. Gatukonsten är lika fin som den som hänger på museerna. Hip hop har samma värde som Beethoven. Så länge det säger något om vad människor känner och vill så är det konst och kultur.

Det är dags att riva elfenbenstornet.

Riotbrain delar ut dynamiten.

Ett Filter i tillvaron

Vi hänger på mediehypen. En ny tidskrift har fötts. Filter heter den och det första numret kommer i dagarna. Chefredaktör är tidningsräven Mattias Göransson och med sig har han bland annat Ika Johannesson. Tanken är att Filter ska bli en svensk Rolling Stone eller Vanity Fair som speglar Sverige i framtiden med långa reportage. Låter intressant hoppas att de lyckas. Göransson verkar vettig hur som helst. Så här säger han i dagens DN: -

- Jag inbillar mig att nästan alla journalister som har fast anställning skulle kunna hitta utrymme för egna passionsprojekt. Tidningsredaktionerna lägger tid på fel saker; folk sitter vid sina skrivbord i stället för att gå ut, läsa, möta folk, åka buss... Ska man kunna ta betalt för journalistik i framtiden så är det inte det snabba och flamsiga, utan det oväntade och unika man kan sälja.

- Jag måste ju säga det här och tro det för annars överlever inte vi. Men jag tror det på riktigt. Gör man något man gillar så känner folk det. Se på Offside eller Populär Historia i Lund som är Sveriges mest framgångsrika tidning just nu och exporteras till andra skandinaviska länder - eller musiktidningar som Sonic och Opus. De är alla entusiasttidningar. Byggda på passion.

Skönt att höra att det finns publicister idag som tror på journalistiken i en tid då bilder på Britney Spears underliv säljer kvällstidningarna istället för viktiga nyheter. Länk till Filter hittar du till höger.
---
Justja, vi har en ny logga på Riotbrain också. Meddelas endast på detta sätt.

En riktig svensk håller käften när andra pratar skit

Yrvaken upptäcker Ann-Charlotte Marteus på Expressen att det förekommer rasistiska åsikter i Sveriges Radio P1:s debattprogram Ring P1 som sänds varje dag. Idén med programmet är att folk ska kunna ringa in och säga sin åsikt om saker och ting. Inte helt överraskande utgörs majoriteten av dem som ringer in av rättshaverister och...ta ta folkhemsrasister. Invandringen är en stor fråga för folk. Marteus verkar lite överraskad av det faktum att folk därute i stugorna är rasister. För så är det på många ställen i detta land. Kanske inte så till den grad att de rakar av sig håret och heilar på gatorna men lite lagom svenskt i smyg.

Ring P1 visar upp dem i all sin fulhet och jag tycker att det är bra. Det legimiterar inte på något sätt deras åsikter och det jag har hört (och det är en del) bemöts av programledaren som försvarar demokratin och mångfalden. Jag har svårt att se problemet med detta på det sätt som Marteus gör.

Problemet är snarare att det verkar vara väldigt få som käner sig manade att ringa in och försvara just demokratin, mångfalden och den sanna svenskheten. Av den stora allmänheten hörs inget. Och det är demokratins största fiende.

Tystnaden.

Det är den som låter Sverigedemokraterna vinna röster i kommunalval. Det är den som tillåter hatbrott mot invandrare och homosexuella. Det är den som låter rasismen gro ute i det svenska folkhemmet.

Det är dags att bryta den. Och det har varit det länge.

Lyssna på Ring P1 här

NY INTERVJU: Magnus Olsson, chefredaktör för Soundofmusic.nu

- Sökande, vill inte tvinga in sig i musikaliska hörn. Öppen. Eller ibland sluten och inne i hörn som ingen annan vill vara i. De som utövar den vill något mer än att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Så beskriver chefredaktören för Soundofmusic.nu, Magnus Olsson, den experimentella musikscenen just nu. Och Sound Of Music skriver om just denna musik och fyller därmed ett stort tomrum i den svenska musikpressen.

Riotbrain gillar sånt som vägrar vara mainstream så vi ställde några frågor om Soundofmusic.nu.

Läs intervjun här

Enkelheten är hårdast av allt

"If Lou's doing Bowie, and if Bowie's doing Lou, then Lou is still doing Lou." - Lester Bangs i "Almost Famous"

Jag går ner för Drottninggtan i Eskilstuna. Velvet Underground spelas i mp3-pselaren. Bananskivan. Lou Reed är världens hårdaste man. Han är New York. Och jag känner mig nästan lika hård där jag går även fast jag är långt från The Bowery eller Lower East Side.

Men Velvet Underground gör det med mig. Jag känner mig som Lou Reed. Musiken har den makten. Den skapar identiteter som man vågar släppa fram när man har ett soundtrack.

Vad är det då som är så bra med Velvet Underground förutom Lou Reed då? Enkelheten kanske. Det är ingen fluffig ljudbild och det är inget onödigt lulllull. bara rå rockmusik som med hjälp av Mo Tucker bankas in i skallen. Och Reeds lätt apatiska stämma som mässar om heroin, langare och bondage. Det är enkla popsånger och ylande experimentpsykelia. Det är New York på 60- och 70-talet.

Jag gillar den första skivan bäst. Den har det där. Det DÄR. Man kan inte direkt sätta fingret på det men DET finns där. Den där pirrande känslan som alla bra musik framkallar.

Så går man där med. Och känner sig som Lou Reed.

8 mars

Klicka

I det vita rummet

Upptäckte att Sveriges Radios dokumentärredaktion gjort en hel timmes granskning av fantastiska KLF och männen bakom gruppen som kom, förde gerillakrig mot musikindustrin och försvann.

- De är som victorianska äventyrare med massor av pengar, som bygger månraketer på bakgården eller bestiger Mount Everest. Så säger Craig McLean, journalist och redaktör på The Face i London, om Bill Drummond och Jimmi Cauty, mer kända som The KLF.

Lyssna på programmet här

Eller ladda ner det här (högerklick osv)

Jag älskar som sagt public service...

Man behöver egentligen inte mycket för att bli glad...

Det kom en påse med två skivor i internposten. Helt oväntat. Underworld, Nightmares on wax, David Last, Primal Scream, Iron & Wine, Jungle Brothers, Electronic, John Lee Huber Ocote Soul Sounds, Fredrico Aubele och många fler spelar musik i mitt öra jag aldrig hört örut. Det är fantastiskt. Lappen som satt på sade: "du kanske har mer glädje av dessa skivor än att de ligger hemma hos mig och skräpar".

Ja verkligen.

Människors snällhet och generositet är sådant som man kan leva på i flera dagar. Och utanför skiner solen och det sägs att det är vår i luften.

Tack Tom.

NY INTERVJU: Tre skivsamlares bekännelser

- I am online every day looking for records and when on the road, I will go to record stores if they are around and usually in LA, I will go to a record store about once a week.

Så säger Henry Rollins om sitt skivsamlande. Riotbrain har intervjuat tre personer på tre helt olika ställen i världen om deras gemensamma intresse för skivor. Pelle Gunnarsson är musikjournalist som vurmar för Alice Cooper. Brett Milano gick så långt att han skrev en hel bok om sådana galningar som sig själv och Henry Rollins vägrar avslöja hur mycket han en gång betalade för en enda skiva.

Tillsammans äger de tusentals skivor. Och de är beredda att betala mycket för att få det som de verkligen vill ha.

Läs om Pelle, Brett och Henry här

Spöken härjar skivbolagen. Nya vägar för ny musik

Trent Reznor släppte igår en helt ny skiva med sitt Nine Inch Nails. "Ghosts I-IV" heter den och är en 36 spår lång instrumental historia. Det är väldigt vacker musik. Meditativ och ambient. Väldigt mycket film om ni fattar vad jag menar.

Men den här skivan skiljer sig på en punkt från alla andra skivor som släpptes igår. Den är gratis. Ja det är faktiskt sant. Via Nine Inch Nails webbplats kan man välja i vilket format man vill ha plattan. Dels finns den helt gratis versionen som består av de första nio spåren och en bok i pdf-format. I början av april släpps plattan i fysisk form men då en lite exlusivare form och i flera olika utföranden.

Jag har testat gratisvarianten och det fungerar utmärkt. Några klick och du har ny spännande musik på din dator. Så här tror jag framtiden ser ut för musikindustrin vare sig den vill eller inte. En del digital där man ger bort eller tar sparsamt betalt för produkten och sen finns alternativet för diskofilerna att köpa plattan i en lite snyggare förpackning än de vanliga fula cd-askarna. Mervärde kallas det.

Radiohead gjorde detta med sin nya platta "Rainbows" i vintras och det var en stor succé. Skivbolagen brydde sig föga. Men så sa Bono i U2 att det var ett intressant kocept och då började de stora bolagen att nervöst skruva på sig. För skivbolagen är inte helt med på tåget i den här frågan. De tjänar pengar på musik förpackad i mediokert fula förpackningar till överpris. De flesta artister tjänar inte så väldigt mycket på detta arrangemang. Därför startar allt fler egna skivbolag och letar nya distributionsätt. Och pengarna tjänar man på att spela sin musik live eller på annat sätt.

Nine Inch Nails ska ha all cred i världen för detta initiativ. Framtiden för musikindustrin är inte något som kommer sen. Den är redan här.

Ladda ner "Ghosts I-IV" här

Your daily doze of Riotbrain!

Nu får du dagliga uppdateringar om du går in på www.riotbrain.se då vi möblerat om en aning på sajten. Borta är numreringen och istället lägger vi ut nytt material så fort det är klart. Dessa uppdateringar annonseras på förstasidan i bloggen.

Artiklar, intervjuer och blogginlägg i en strid ström är tanken. Dessutom ska vi höja tempot i skivrecenserandet. Inom kort kan vi locka med intervjuer med bland annat Riotbrains bäste kompis Henry Rollins med flera som pratar skivsamlande och 20-årsjubilerande The Levellers. Och varför startar man en sajt som bara skriver om experimentmusik?

Läser du Riotbrain varje dag så får du veta...

Peace
Redaktionen

The world is a vampire...

Smashing Pumpkins levererade en rätt intressant liveshow igår på Hovet i Stockholm. Billy Corgan fjäskar inte för sin publik det är en sak som är klar. Nej, istället för att leverera en greatest hits-kavalkad som han ochbandet skulle kunna göra hur enkelt som helst så väljer man en helt annan väg.

Istället får vi ta del av mer sentida låtar i långa versioner som i flera fall flyter ut i långa jam. De hits som spelas går i det närmast på autopilot förutom "Bullet with butterfliy wings" som uppfyller alla förväntningar jag hade på den låten live. Och sen när extranumret skulle klappas in väntar bandet nästan för länge och publiken börjar röra sig så smått mot dörren då de återvänder bara för att leverera en tio minuter lång orgie i gitarrgnissel och rundgång i "United States" för att sedan lämna scenen med tjutande feedback.

Jag är splittrad. Som tanke gillar jag att band inte gör det som förväntas av dem. Men ibland får bandet också försöka väga av det hele lite så att publiken inte känner sig lurad. Gårdagskvällen var på gränsen. Men samtidigt var det ju musikaliskt väldigt bra. Jag gillar gitarrer och det fick jag en överdos av igår. Och "Bullet with butterfly wings"... Tack för det!

Andra var dock inte riktigt lika imponerade...