Jag har nu nått inlägg 666. Odjurets tal. Men till skillnad från rikstöntens Alex Schulman ständiga gnäll om hur hans blogg blir monster hela tiden så tycker jag att den här bloggen har blivit något rätt bra. Och jag hoppas ni som läser den tycker det samma. Ni är några trogna som återvänder regelbundet. Det tackar jag för.---
Men det var tidningen Mojo jag tänkte skriva om idag. Det senaste numret hade en fet artikel om Rolling Stones och året 1968 då bandet gick från farligt snygga popkillar til dödligt häftiga rocksnubbar med politiskt patos. Dessutom en genomgång av klubben Roxy i London som närde punken 1977. Och mycket annat.
Gubbrock sa Bill. Nödvändig historielektion säger Bull.
I en tid där höjden av musikalisk perfektion är att vinna Idol så behöver vi ständigt påminnas om vad pop- och rockmusiken egentligen var då den var som viktigast. Då gjorde musiken verkligen skillnad. Den närde den önskan unga hade om någonting annat. Men någonstans under 80-talet så glömde vi bort allt det där. Det är min teori i alla fall.
I allt glättigt så försvann idealismen och allting strömlinjeformades.
Det är här en tidning som Mojo kommer in. En tidning som törs sätta Bob Dylan på omslaget minst en gång om året och säga: läs och lär. Och sen ska man komma ihåg att Mojo faktiskt till skillnad från många andra tidningar i samma segment skriver om ny musik och blickar framåt. Det är det som är skillnaden.
Mojo finns på Pressbyrån. Passa på at köpa den nu, det är kampanjpris. Endast 49 spänn och då får du en cd-skiva på köpet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar