"If Lou's doing Bowie, and if Bowie's doing Lou, then Lou is still doing Lou." - Lester Bangs i "Almost Famous"Jag går ner för Drottninggtan i Eskilstuna. Velvet Underground spelas i mp3-pselaren. Bananskivan. Lou Reed är världens hårdaste man. Han är New York. Och jag känner mig nästan lika hård där jag går även fast jag är långt från The Bowery eller Lower East Side.
Men Velvet Underground gör det med mig. Jag känner mig som Lou Reed. Musiken har den makten. Den skapar identiteter som man vågar släppa fram när man har ett soundtrack.
Vad är det då som är så bra med Velvet Underground förutom Lou Reed då? Enkelheten kanske. Det är ingen fluffig ljudbild och det är inget onödigt lulllull. bara rå rockmusik som med hjälp av Mo Tucker bankas in i skallen. Och Reeds lätt apatiska stämma som mässar om heroin, langare och bondage. Det är enkla popsånger och ylande experimentpsykelia. Det är New York på 60- och 70-talet.
Jag gillar den första skivan bäst. Den har det där. Det DÄR. Man kan inte direkt sätta fingret på det men DET finns där. Den där pirrande känslan som alla bra musik framkallar.
Så går man där med. Och känner sig som Lou Reed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar