Någonting om revolution

- Kick out the jams motherfucker!

- Jag gjorde en inre resa där jag sökte svaret på vem jag är och sedan accepterade det. Att komma till en sådan insikt kräver att vi inser att det bara är vi själva som kan förändra samhället.

Så sade Claes Schimdt som är transvestit och då kallar sig Sara Lund. Han sa det på fösta dagens seminarier på Peace & Love i Borlänge. Temat är revolution och just detta seminarie handlade om den inre revolutionen. Låt Claes ord verka i dig en stund under tiden som du läser klart detta.

Revolution är ett ganska brutalt ord. Det provocerar. För många handlar det om våldsamma uppror mot makten och då ofta från vänster. I alla fall om man ska tro DN:s och SvD:s ledarskribenter. De är nöjda med hur världen ser ut i dag. De är nöjda därför att den rådande världsordningen gynnar dem själva. Vi lever i egoismens tid. Det är 80-talets mardröm i repris fast den här gången med bättre specialeffekter.

Jag lyssnar på "Freedom" med Richie Havens. Jag lyssnar på "Masters of war" med Dylan. Jag lyssnar på "Unknown soldier" med The Doors. Musik och texter från 60-talet. Världen såg ungefär ut som idag. Krig, konflikter, svält. Samtidigt fred och välstånd. Vilket som gällde berodde på var du bodde. I Vietnam dog du. I USA var du trygg. Idag gäller samma förhållande mellan västvärlden och mellanöstern. Samma sak.

Somliga kallar 60-talet för flummigt. Hampadimman skymde tyvärr den verkliga orsaken till 60-talets storhet. Frihetstanken. Revolutionen i sinnet. Tanken på att det kanske finns en annan väg att gå. Somliga påstår att musikens romantiserande av revolutionen var naiv. So be it. Låt oss vara naiva. Jag lever hellre som naiv i fred och kärlek än i egoism och bombregn.

Jag läser i tidningen att miljonärsdottern Paris Hilton nu har släppts ur fängelset där hon avtjänat en dryg månad för rattfylla. Dumma rika flicka. Media slår upp nyheten i samma storlek som när Nelson Mandela stolt marscherade ut ur fängelset i Sydafrika. Jag minns den dagen. Men jag kommer inte att minnas Paris Hiltons frigivning. jag kommer förmodligen inte att minnas Paris Hilton alls när jag blir gammal. Men Mandelas stolta ansikte glömmer jag aldrig.

Vi har blivit bildberoende men låter inte längre bilderna betyda samma sak. Vi låter dem inte bli ikoner. Vi dränerar dem på innebörd. Bilder på Malcom X eller Martin Luther King ger mig rysningar och känsla av stora ögonblick. Bilder på Tony Blair eller soldater i Irak lämnar mig oberörd. Patti Smith säger i en intervu i Rolling Stone angående The Summer Of Love för 40 år sedan att de levde i en tid då grekiska gudar faktiskt gick mitt ibland dem. Jim Morrison, Jimi Hendrix, JFK... Mer symboler och tankar än faktiska människor. Ikoner.

När släppte vi drömmen om den varma kärleksfulla världen?
När brände vi våra ikoner?
När slutade vi älska varandra?

Revolutionen börjar inom dig. Den behöver inte vara våldsam. Men den behövs. Den behövs för att ge oss en andra chans att ge barnen en bättre värld. Den behövs för att rädda jorden från människans girighet. Den behövs för att rädda oss från oss själva. "It's not dark yet but it's getting there" som Bob Dylan sade för några år sedan. Ska vi överleva till gryningen måste vi se till att klara natten. Det gör vi tillsammans. Vi gör det inte om vi försöker utrota allt det vi tror att vi är rädda för.

Låt revolutionen börja längst in i ditt hjärta. Så löjligt kan man uttrycka det. De giriga egofixerade människorna blir provocerade av en sådan tanke. De vill ha mer. Ulf Lundell skrev en gång att "Feldt öppnade kranarna och dårarna drack" angående 80-talet. Kranarna står fortfarande öppna och dårarna är mer än lovligt packade. Själv dricker jag bara för att bli berusad. Man ska alltid vara berusad. Fast kanske inte av sig själv. Berusingen ska vara varm och välkomnande. Den ska vara en revolution. Ett Majakovskijmoln i byxor. Berusingen ska vara glädje. Att vara människa ska vara glädje.

Sök svaret och du ska inse att glädjen och revolutionen är att vara människa.


Vi ses på barrikaden!