Ut med packet?

Sverigedemokraterna i Eskilstuna får 160 000 kr om året i partistöd för en av sina platser i kommunfullmäktige. Problemet är bara att stolen står tom eftersom den valde politikern har hoppat av och inte använder den. Partiet kan inte å fram en ersättare men stödet betalas ut ändå.

Ska demokratin fungera så?

En socialdemokratisk politiker har kallat två av sina politiska motståndare i Landstinget Sörmland för löss på sin blogg. Han nämner dem inte vid namn men man fattar med all önskvärd tydlighet vilka han menar.

Ska demokratin fungera så?

alltings aska

en gång skrev jag att jag bar svart

för alla oförätter i världen. svart

för de mördade. misshandlade.

bortglömda. jag bär fortfarande

svart men av andra anledningar.

de mördade finns kvar. de misshandlade

och bortglömda likaså.

det svarta

har fortfarande

existensberättigande

---

vi är

en kedja

av händelser

och historier

tiden skaver

mellan länkarna

och på den sista dagen

löses de upp

till damm

och sprids

för vinden

vi andra

längre ner

på kedjan

samlas i

minneslunden

kvar i oss

lever sorgen

med oss

för alltid

även om det är

det vackra

vi minns mest

---

ibland kan jag fastna med blicken

och låta den vandra ut med horisonten.

jag har hört historien om mannen

som inte kunde stanna utan körde

i hög hastighet över kanten när

han flydde från förtrycket. jag hoppas

att han fortfarande är fri.

---

de sa till mig

att jag inte

hörde hemma här

att allt var deras

jag slogs

första gången

de sa så

men sen

vände jag

dem ryggen

och gick

min väg

---

de vuxna

sa ingenting

de unga

sa ingenting

och jag

sa ingenting

med en tyst

överenskommelse

skiljdes vi åt

när jag

var 10 år gammal

---

jag kände en man som flytt

från kriget. balkan stod i brand.

askan drog in med vinden och

fyllde våra lungor. han var bosnier.

när han talade om sin familj blev

rösten märkligt svag. kanske var

det deras aska som föll över oss

med regnet den sommaren.

vi satt i samma rum när budet

om freden i dayton ohio kom

över radiovågorna. han log inte.

han grät inte. han ryckte bara

på axlarna. lika hopplöst som

det krig han flytt ifrån.

---

det kommer

en viss ålder

i varje människas liv

då man tvingas

att välja

vad som är

rätt eller fel

frågan är

alltid oanmäld

och svaret

på frågan

bestämmer

vem

du

är

jag har svarat

men ibland

glömmer jag

vad jag sa

men vägen är

densamma

---

det var en av många ändlösa

nätter. vi hoppade upp och ner

med näven i luften. vi trodde

rätt och vi trodde fel. det var

vi mot dom. avanti popolo.

det var 15 år sedan. jag har

slutat att hoppa. men det

händer att jag knyter näven.

det är fortfarande vi mot dom.

---

långsamt

bleknade bilderna

och de man träffat

försvinner in

i tidens dimma

du vandrar vidare

genom krigen

kriserna

kärleken

men du minns

allt det där

som gav dig

någonting

---

varje morgon

händer samma sak

du vaknar

skakar av dig

sömnen

låter ögat vakna

sist av allt

solen går upp

du öppnar handen

och hälsar

på dig själv

nattens dröm

glittrar

som spegelbilden

i vattnet

och du låter

det vattnet

spola dina fötter

---

jag har förlåtit

och gått vidare

det finns inga

kompromisser

längre

Riotbrain lyssnar på "Dirty"

Cirka en minut och trettio sekunder in i "100%" som är första spåret på skivan "Dirty" så är Sonic Youth hårdast, coolat och bäst. Det är precis innan det klassiska breaket där bas och trumma manglar sönder allting innan Thurston Moores gitarr skär sönder trumhinnorna på lyssnarna.

När skivan kom 1992 så var det precis samtidgt som grungen härjade som värst och många misstog nog Sonic Youth för ytterligare ett i raden av Seattleband. Men New York-kvartetten hade under många år redan gjort sig ett namn i undergroundkretsar. Men MTV började köra den Butch Vig-producerade singeln "100%" på heavy rotation och bandets lycka var gjord.

Men skivan är långt ifrån lika lättsmält som singelspåret. Det gnisslas och skrammlas lika mycket som vanligt egentligen på den här skivan som de tidigare verken. Tyvärr överskuggas "Dirty" av framgångarna. Här döljer sig en kompromislös rockplatta som har många dimensioner.

Man måste älska och respektera Sonic Youth.

"100%":



"Youth against fascism":

i ett hemligt rum

i ett hemligt rum
kan vi mötas
en helig plats

okränkbar
och isolerad

från tillvaron

jag strör
eldsand
i en cirkel
runt oss
och låter elden
skilja oss
från de andra

och här
i vår
utpost
kan vi vila
trygga
i varandras
armar

vi ser
de första stegen
tas av
oskyldiga fötter

---

mittemot mig sitter en ung man.
han läser Kafka men hans kläder
skvallrar mer om rock ’n’ roll än
om öststaters processer. han läser
med frenesi kanske 17 år gammal.
jag avundas hans nyväckta ögon.
mina är avdomnade och allt för
mätta för att orka lysa på det där
sättet. hans liv är fortfarande
en överraskning för honom själv.

---

i ett stilla hav
vilar vi nu
efter tusentalet
dagar
har vi hittat
samma takt

kan du känna
rörelsen?

underströmmar
som spolar bort
dammet
och vi
flyter ovanpå

det är
en hemlig plats
en helig cirkel

---

runt omkring mig ser jag drömmar
och förhoppningsfulla ögon. det finns
någonting ömtåligt i människors
strävanden. någonting sårbart
som ingen har rätt att trampa på
eller ifrågasätta. vi har egentligen
samma mål tillsammans.

---

det var
en varm natt
då du kom
till mig

sommaren slog rot
i jorden utanför
mitt fönster

men mitt ansikte
var vänt
mot dörren

och du sa
sånt där
som man vill höra
när tystnaden
är allt
för påträngande

någonting vaknade
där inne
som sovit
i många år
gömt i den mörka
dimman

jag har nog
älskat dig
sedan den där
stunden

---

det mesta man ser är fult. men
tittar man med rätt öga så
upptäcker man snart spåren
av motstånd i det grå urberget
där regnet hänger likt järnkättingar
från molnen. jag har samlat dessa
ledtrådar en länge tid nu. vi gör oss redo.

---

åren vandrar
och vi låter dagarna
passera genom oss

ditt ansikte
har samma lyskraft
som den där natten

dagarna lägger
sina spår
på djupet

---

vi har låtit allt för många
gå förlorade. när maktens
män talar glömmer de vad som
räknas på riktigt. det som verkligen
är av någon betydelse. medkänslan.
medlidandet. sympatin. allt detta
har de glömt. och de har glömt att
de sitter i samma båt som oss.

---

jag minns ditt leende
på en gata
i Greenwich Village
vi jagade Ginsbergs spöke
där bland de
gröna träden

minns du mannen
i Central Park
han som inte
hittade hem
men som ändå sa
att vi måste
älska varandra?

han sa det
till alla som
var där

men jag tror
att han egentligen
sa det till
dig och mig

vi vandrade
bland de
höga husen
med det ständiga
mullret i bakgrunden
som bärvåg
och puls

av alla miljoner
människor
såg jag bara dig

och där uppe
på 84:e våningen
med världen
runt omkring mig
då du vände dig
mot mig

så visste jag

---

Ickelitterära Bodil

- Jag vet ingenting om hur man antecknar på ett litterärt sätt. Det litterära kommer sen och är ett mycket tungt och respektingivande arbete, som jag beundrar mig själv för att jag orkar genomföra. Ett pågående grovarbete, som ett hushåll ungefär. Det tar aldrig slut och börjar ständigt om.

Bodil Malmsten i lördagens DN

Tur och retur

Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid
Canal Grande
tillsammans med den rastlösa kvinna som är gift med
kung Midas
han som förvandlar alltting han rör vid till Wagner.
Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.
Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare
än förr
ansiktet en vit flagg.
Gondolen är tungt lastad med deras liv, två tur och retur
och en enkel.

- Tomas Tranströmer

Ikväll såg jag ett vackert möte mellan Tomas Tranströmer och Marcus Birro på SVT (se det här). Det handlade om hur Birro får möta en poet som räddat hans liv. Låter det löjligt? Det är det inte. Poesi kan ha den effekten. Den räddar liv. Den kan rädda både den som läser den och den som skriver den.

Jag hörde en 93 år gammal dam berätta häromdagen hur hon fortfarande skriver poesi. För hand. Halvblind. Hon beskriver känslan av att skriva som en elektrisk ström som kommer från hjärnan, går genom armen och ut genom pennan.

Det är en mäktig bild.

Lika så skickar de nedskrivna orden ut ett ljus som träffar näthinnan och letar sig in i själen på den som läser. Likt soljuset.

Jag har upplevt båda sakerna själv.

Det är ett privilegium.

Precis som att få läsa en dikt som den ovan citerade.

There is a power in a union

Jag har tillbringat tre dagar med några av de roligaste människor jag känner. Det är en ynnest. I havsbandet på en ö sju kilometer ut i Östersjön. Bland militärer. Karlskrona är vackert. Synd bara att det satt klisterlappar från nazisterna på orten överallt bara. Stan är ju tyvärr mest känd för det.

Men nu ska jag inte fördjupa mig i dessa tråkigheter. Jag har som sagt tillbringat tre dagar på konferens med mina yrkeskollegor från hela landet. Vi gör samhället tillgängligt för synskadade genom våra taltidningar. Det är ett glatt gäng i föreningen som jag nu varit ordförande för i ett år och nyss påbörjat år två. Jag fick applåder tre gånger på tre dagar. Jag blev rörd. Jag stod på en scen och pratade inför 40 personer utan att vara nervös.

Jag har växt en bit som människa under dessa dagar.

Jag har begripit att det jag gör spelar roll

Det känns bra.

Billy Bragg kanske säger det bäst:

On the corner

Dimman ligger tät utanför fönstret. Allt är insvept i en gråvit sörja. November. Mörkret faller in i människorna och stannar där till april. Vintern kan bli lång och hård.

Eller så kan den bli ljus och varm. det beror på vilken strategi man har. Ser man till att omge sig med vänner och upplevelser som stimulerar hjärnan så kan man lätt jaga bort det svarta. Jag är som tidigare nämnts fylld av en märklig vibration. En elektrisk ström som kommer fån huvudet. Jag söker det estetiskt tilltalande. Jag knarkar bilder och dricker ord. Miles Davis trumpet skär genom verkligheten. Jag återupptäcker Öijers dikter för tusende gången. Det spelar ingen roll.

Imorgon ska jag åka tåg. Långt. För att träffa vänner och bekanta. Matti bland andra. Tre dagar av skratt, fest och allvar. Fem timmar på ett tåg genom södra Sverige och Smålands skogar till Karlskrona. Vid havet. Det kommer att vara kallt och rått i luften. Men det gör inget. Sinnet är varmt.

Jag ska lyssna på Miles hela vägen.

Det är lyx.

---

Bloggen kommer att ta ledigt ett par dagar.
Återvänder till helgen.
Var rädda om er!

Medans giftet verkar

"Are you lost?" frågar någon i början på låten Lost med Neurosis som jag av en händelse lyssnar på när jag tidigt på morgonen anländer till Eskilstuna med tåg för ännu en arbetsvecka. Jag vet inte.

Det är en morgon av händelser. När jag passerar under järnvägen på stationen står Jehovas vitten och delar ut sin tidning. Medelålders män med religiösa leenden men med ögon som saknar all värme som brukar finnas där.

"Are you lost?"




Framför mig släpar sig en dam född på 40-talet fram. Jag har sett henne i flera år. Hon haltar. Årtionden av arbete har kostat henne vänsterfoten. Hon har problem i trappor och på trottoarer. Men ändå släåpar hon sig fram för att ta sig till jobbet under de sista åren av sitt arbetsliv. Jag vet inte om jag ska tycka synd om henne eller beundra henne.

Människor identifirerar sina liv genom arbete.


"Are you lost?"


Själv vibrerar jag inombords. Jag vet inte vad det är. Det är en energi jag inte känt förut. det är någonting som vill ut. Någonting vill manifestera sig. Men jag kan inte formulera tanken. Jag kan inte konstruera handlingen. Det är någonting i vägen som stör. Men den där elektriska känslan i huvudet är behaglig. Jag fortsätter att leta efter kontakten.

Plötsligt dyker bilden upp av en av slutscenerna i filmen "Elisabeth" som jag såg i helgen. Där späker sig en av de katolska prästerna med en piska så att han blöder på ryggen samtidigt som han läser bibelord. Strax efteråt kommer Walsinghams män in i rummet och ser till att prästen får möta sin skapare. "Elisabeth" är en vacker men grym film.


"Are you lost?"


Jag tänker på vad Bruno K. Öijer skrivit om sin dikt "En gång blommade trädet":

"All rovdrift och våldtäkt av vår jord är en direkt spegling av den pågående skövlingen av människans inre mark. Den destruktiva bristen på mening och dom själens kalhyggen du inte kan se eller ta på är det mest skrämmande. Lika skrämmande som att leva i ett samhälle där medlidande ersatts av skadeglädje och där dom viktiga rösterna och tankarna kvävs och ersätts av utarmning och fördumning, ersätts av ett förnedringsspel i händerna på media. Min dikt går ingens ärenden. Samtidigt är den en monolog över vår tid. Att människan är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat. Livet och samhällsutvecklingen kan ta ifrån dej allt, råna dej på allt men ingen kan ta dina minnen ifrån dej, ingen kan råna dej på din sorg."

"Are you lost?"


Är jag förlorad?

Nej jag tror inte det.

Amiri Baraka aka LeRoi Jones

Bra poesi är som bra jazz. Oförörutsägbar och med ett sväng som går rakt in i hjärtat. Och när de två möts blir det ännu bättre. Amiri Baraka och The Roots har gjort detta på Barakas dikt Something in the way of things (in town). Njut.

Do you really want to hurt me...

Jag kan inte låta bli. Det är så roligt!

Från Expressen:
"Boy George åtalades i går för olaga frihetsberövande. Popstjärnan riskerar nu livstids fängelse, uppger Sun. Norrmannen Auden Karlsen, 28, uppger att han kedjades fast i en vägg i popstjärnans lägenhet.Boy George tog sedan fram piskor och sexleksaker.

– Jag blev påhoppad bak ifrån av Boy George och en annan man, har norrmannen berättat för Sun.
– De satte handbojor på mig och kedjade fast mig vid en krok i väggen.
– Nu ska du få vad du förtjänar, sa då Boy George."

Nine Inch Nails

Den första låt jag hörde var med Nine Inch Nails var "Hurt". Den spelades på MTV nästan dygnet runt ett tag 1994. Det är en av de vackraste texter om ensamhet jag vet. Johnny Cash gjorde den till sin egen men den tillhör för alltid Trent Reznor.

I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real
The needle tears a hole
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything

What have I become?
My sweetest friend
Everyone I know
Goes away in the end
You could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt

I wear this crown of shit
Upon my liar's chair
Full of broken thoughts
I cannot repair
Beneath the stains of time
The feelings disappear
You are someone else
I am still right here

What have I become?
My sweetest friend
Everyone I know
Goes away in the end

You could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt
If I could start again
A million miles away
I would keep myself
I would find a way

Man vill nästan gråta på slutet när Trent Reznors sårbara röst kommer ut ur högtalaren lika vass som ett rakblad. Det är ett skakande slut på en skiva som från första sekunden är ett mästerverk. En helvetesresa i bästa Dante-stil. En nedstigning i avgrunden. Samtidigt är den väldigt vacker. Det finns tillfällen då tiden står stilla på den här plattan och man bara sitter där och lyssnar på sköra toner som kommer ut ur Reznors kortslutna maskinpark.

Undergången är vacker på något sätt.

20 år utan Cornelis

Idag är det 20 år sedan mäster Cees, Cornelis Vreeswijk gick bort. Alldeles för tidigt. Tänk vad han skulle ha sagt om dagens svenska samhälle med svartbetalande politiker, tsunamis, hånglande journalister med mera.

För att återknyta till inlägget om poesi så har även Cornelis betytt en del för mig. Han har sjungit sina sånger för mig under lång tid. Hans dikter och texter lever i mig varje dag. Det finns storhet i hans diktande. Och han behandlar det svenska språket som ingen svensk gjort. Trots att han aldrig blev svensk medborgare den gode holländaren.

Cornelis sover gott i sin grav vid Katarina kyrka i Stockholm. Har du vägarna förbi så gå och hälsa. Det brukar jag göra.

Sov gott Norman!

- A modern democracy is a tyranny whose borders are undefined; one discovers how far one can go only by traveling in a straight line until one is stopped.

Norman Mailer 1923 - 2007

Bekännelser

Jag skrev min första seriösa dikt när jag gick i tredje eller fjärde klass. Den handlade om tiden och om hur vissa har den och att vissa inte har den. Ganska brådmoget för en 9-åring är det inte? Jag blev kallad drömmare ofta när jag var liten. Och det stämmer nog. Min hjärna är min allra bästa vän. Jag samtalar med den varje dag. När jag var lite byggde jag lego. Alltid ensam. Jag valde ofta ensamheten framför gemenskapen. Den självvalda ensamheten gav mig friheten att ordna tillvaron enligt mitt eget huvud.

Jag började skriva dikter på allvar för ungefär 16 år sedan. Det var en frihet i själva skrivandet. Att forma ord och meningar helt efter eget huvud. Blad efter blad fylldes med ord och bilder som skulle kunna kallas poesi. Läser man dessa idag är få bra men uppsåtet är ärligt.

Mina två närmaste vänner är litteraturintresserade. En av dem kallar sig rent utav poet. Och det är mycket på grund av dem som jag också började läsa enorma mängder böcker i början på 90-talet. Jag läste alla klassiker. Jag läste romaner, biografier och dikter. Fascinationen för poesin började dock något år tidigare då Bruno K. Öijer läste ”Skisser till ett av dödens tal” på teve.

Öijer är det närmaste en religiös upplevelse jag har haft. Hans böcker står som biblar i min bokhylla. Jag har bott i en av hans dikter. Jo det är faktiskt sant. I tre år bodde jag i centrala Linköping bredvid Hamngatan. Öijer har skrivit en dikt om Hamngatan10 och jag hade tvättstugan i nummer 12. Strax nedanför lägenheten stod pilarna som omnämns kvar och vi såg ut över samma innergård som Öijer bör ha tittat på från sin lägenhet mittemot i början av 70-talet.

Min andra poetiska uppenbarelse var Allen Ginsberg. Denna man som var ett flöde av ord. Vardagen blev underbar poesi i hans dikter som var större än livet självt. Livet blir vacker i Ginsbergs dikter. När vi för några år sedan var i New York så fikade vi av en slump på Café Figaro i Greenwich Village. Där fikade även Ginsberg tillsammans med Kerouac, Corso och Burroughs och läste det dom skrivit högt för alla som ville lyssna. När vi kom ut anade jag Allens spöke bakom gathörnet.

Mitt eget diktande går i skov. I början av 90-talet skrev jag som sagt oerhörda mängder poesi. Det hängde kanske ihop med ett brustet hjärta. Några år senare när den ändlösa festen pågick så skrev jag ännu mer. Då var det ilska och frustration som ville ut. Det är arga mörka dikter med mycket sturm und drang. Vi red Rimbauds berusade båt i flera år. Det var både ljusa och mörka tider.

Sen följer stiltje. Någon dikt här och där skriver jag ner. Men inte alls i samma omfattning som förut. Och under de senaste åren har jag knappt skrivit något alls.

Det senaste året har det dock börjat igen. Det låter pretentiöst men jag måste vänta på att orden kommer till mig och det har de gjort ett tag nu. Det har skrivits ett 50-tal dikter. Och en del av dem är faktiskt läsvärda. Varför de kommer till mig nu vet jag inte.

De bara finns där. Så enkel är förklaringen.

Om ordet är fritt är tanken fri och då är handlingen fri.

Att skriva poesi är frihet.

Friheten kan rymmas i ett fåtal ord.

När jag kysste havet

Just nu läser jag Måns Ivarssons biografi "Vill du ha din frihet får du ta den" om Ulf Lundell. Det är en en helt okej biografi. Man får kanske ha överseende med författarens uppbara fascination av Lundell som gränsar till någon sorts homoerotisk kärlek. Men Lundell verkar paradoxalt nog ha den effekten på män i en viss ålder. Men annars så funkar den.

Jag hade en period då jag lyssnade mycket på Ulf Lundell. Runt 1995-96 så såg jag honom live säkert 5 gånger. det är väl en viss period i livet som unga män dras till den sortens lyrik och myter. Sturm und drang. Uppvaknande. Förändring. Uffe funkade utmärkt i brist på Bruce Springsteen, Jack Kerouac och de andra amerikanerna som befriar unga män.

Det är ingenting jag ångrar.

Uffe är fortfarande bra. Jag gillar honom som person. Hans sommarprogram i år var ett av de bättre. Musiken har jag dock tappat lite koll på efter 1997. Men det spelar egentligen ingen roll. Ety Lundells skiv- och bokkatalog från debuten till idag kommer att stå sig i hundra år.

Ack ljuva 80-tal...

Efter chocken med Eurythmics så börjar det bubbla upp en massa musikminnen i huvudet på mig. Michael Jackson till exempel. "Thriller" och "Bad" är faktiskt inga dåliga skivor. Synd bara att det ballade ur sen.

Sen dyker radioprogrammet Metropol som sändesmellan 1983 och 1991 med Ingvar Storm och Nicklas levy upp. Fredagskvällarnas soundtrack med Flipp eller Flopp-jury, Spanarna och Göte Johansson. Allting luktar fläskfilé och bearnaise och låter som Jacob Dahlin.

80-talet kanske har ett oförtjänt dåligt rykte som smaklöshetens årtionde. Visst finns det mörka fläckar men varför minnas det dåliga när man kan ta det som var bra till sig istället...

Sweet dreams (are made of this)

Det kanske är hösten. Musiken ändras med årstiden. Jag finner mig lyssnades på Fields Of The Nephilim, Nine Inch Nails, Ministry, Einstürzende Neubauten och annan regning musik.

Och Eurythmics.

Denna brittiska duo som hade sina storhetsdagar på 80-talet är ett höstband. Jag kommer på mig själv med att riktigt rådigga Eurythmics. Vilka låtar. Vilken röst. Det är genomtänkt och gjort med passion. 80-talet var i mångt och mycket ett musikaliskt mörker när det gäller popmusik. Men det finns undantag och Eurythmics är ett sådant. "Sweet Dreams (Are Made of This)", "Touch", "1984" och "Be Yourself Tonight" är som gavs ut mellan åren 1983 -1985 är egentligen en nödvändighet i skivhyllan.

Bandet har återförenats ett flertal gånger och en samlingsbox har givits ut. Inte missa!

Allhelgonahelgen var en bra helg...

Det var en bra helg. Den började med Marcus Birro på fredagslunchen och fortsatte sen i Stockholm med en utställning om Velvet Underground som vi hittade på PUB av alla jäkla ställen. Sen upptäckte jag en fotograf som heter Martin Parr, engelsman som tar fantastiska bilder av vardagslivet. Utställningen kan ses på Kulturhuset. Söndagen var en avkopplande dag i familjens ömma famn.

Livet är gott ibland.

Måndag morgon: Med Nine Inch Nails "The downwards spiral" vandrar jag genom Eskilstunas gator. Det kommer ner någon sorts snö. Eller om det är regn. Svårt att se. Människorna runt omkring mig ser sura ut. Jag bestämmer mig för att le och se glad ut bara för att jävlas med folk. Och det funkar. Folk ser ännu surare ut när de tittar på mig. "Vad fan ser du så glad ut för? " ser det ut som de tänker. Jag bestämmer mig för att fortsätta le och vara trevlig resten av dagen. Det är en tragisk tid vi lever i när leendet är det mest provocerande man kan ha...

Birro

Tidiga fotografier av Velvet Undergorund

VU i stilstudie

Foto: Martin Parr

Foto: Martin Parr

Hångla lite?

Är det bara jag eller är det fler som blir lite misstänksamma mot TV4-reportern Pihlblad som säger att han var på krogen privat och där hånglade med statssekreteraren och hällde i henne massa vin.

Och sen lämnar han kvittot till ekonomiavdelningen på jobbet!

Några dagar senare exploderar det hela och hon avgår och han tar tjänstledigt.

En bra story.

Var det en oskyldig flört eller gick Ulrica Schenström rakt in i en gillrad fälla?

Konspirationsteoretikern i mig anar oråd. Som alltid när det gälelr TV4...

---

Idag lunchföreställning med Marcus Birro. Man behöver lite ammunition för själen ibland.