Medans giftet verkar

"Are you lost?" frågar någon i början på låten Lost med Neurosis som jag av en händelse lyssnar på när jag tidigt på morgonen anländer till Eskilstuna med tåg för ännu en arbetsvecka. Jag vet inte.

Det är en morgon av händelser. När jag passerar under järnvägen på stationen står Jehovas vitten och delar ut sin tidning. Medelålders män med religiösa leenden men med ögon som saknar all värme som brukar finnas där.

"Are you lost?"




Framför mig släpar sig en dam född på 40-talet fram. Jag har sett henne i flera år. Hon haltar. Årtionden av arbete har kostat henne vänsterfoten. Hon har problem i trappor och på trottoarer. Men ändå släåpar hon sig fram för att ta sig till jobbet under de sista åren av sitt arbetsliv. Jag vet inte om jag ska tycka synd om henne eller beundra henne.

Människor identifirerar sina liv genom arbete.


"Are you lost?"


Själv vibrerar jag inombords. Jag vet inte vad det är. Det är en energi jag inte känt förut. det är någonting som vill ut. Någonting vill manifestera sig. Men jag kan inte formulera tanken. Jag kan inte konstruera handlingen. Det är någonting i vägen som stör. Men den där elektriska känslan i huvudet är behaglig. Jag fortsätter att leta efter kontakten.

Plötsligt dyker bilden upp av en av slutscenerna i filmen "Elisabeth" som jag såg i helgen. Där späker sig en av de katolska prästerna med en piska så att han blöder på ryggen samtidigt som han läser bibelord. Strax efteråt kommer Walsinghams män in i rummet och ser till att prästen får möta sin skapare. "Elisabeth" är en vacker men grym film.


"Are you lost?"


Jag tänker på vad Bruno K. Öijer skrivit om sin dikt "En gång blommade trädet":

"All rovdrift och våldtäkt av vår jord är en direkt spegling av den pågående skövlingen av människans inre mark. Den destruktiva bristen på mening och dom själens kalhyggen du inte kan se eller ta på är det mest skrämmande. Lika skrämmande som att leva i ett samhälle där medlidande ersatts av skadeglädje och där dom viktiga rösterna och tankarna kvävs och ersätts av utarmning och fördumning, ersätts av ett förnedringsspel i händerna på media. Min dikt går ingens ärenden. Samtidigt är den en monolog över vår tid. Att människan är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat. Livet och samhällsutvecklingen kan ta ifrån dej allt, råna dej på allt men ingen kan ta dina minnen ifrån dej, ingen kan råna dej på din sorg."

"Are you lost?"


Är jag förlorad?

Nej jag tror inte det.