Jag skrev min första seriösa dikt när jag gick i tredje eller fjärde klass. Den handlade om tiden och om hur vissa har den och att vissa inte har den. Ganska brådmoget för en 9-åring är det inte? Jag blev kallad drömmare ofta när jag var liten. Och det stämmer nog. Min hjärna är min allra bästa vän. Jag samtalar med den varje dag. När jag var lite byggde jag lego. Alltid ensam. Jag valde ofta ensamheten framför gemenskapen. Den självvalda ensamheten gav mig friheten att ordna tillvaron enligt mitt eget huvud.
Jag började skriva dikter på allvar för ungefär 16 år sedan. Det var en frihet i själva skrivandet. Att forma ord och meningar helt efter eget huvud. Blad efter blad fylldes med ord och bilder som skulle kunna kallas poesi. Läser man dessa idag är få bra men uppsåtet är ärligt.
Mina två närmaste vänner är litteraturintresserade. En av dem kallar sig rent utav poet. Och det är mycket på grund av dem som jag också började läsa enorma mängder böcker i början på 90-talet. Jag läste alla klassiker. Jag läste romaner, biografier och dikter. Fascinationen för poesin började dock något år tidigare då Bruno K. Öijer läste ”Skisser till ett av dödens tal” på teve.
Öijer är det närmaste en religiös upplevelse jag har haft. Hans böcker står som biblar i min bokhylla. Jag har bott i en av hans dikter. Jo det är faktiskt sant. I tre år bodde jag i centrala Linköping bredvid Hamngatan. Öijer har skrivit en dikt om Hamngatan10 och jag hade tvättstugan i nummer 12. Strax nedanför lägenheten stod pilarna som omnämns kvar och vi såg ut över samma innergård som Öijer bör ha tittat på från sin lägenhet mittemot i början av 70-talet.
Min andra poetiska uppenbarelse var Allen Ginsberg. Denna man som var ett flöde av ord. Vardagen blev underbar poesi i hans dikter som var större än livet självt. Livet blir vacker i Ginsbergs dikter. När vi för några år sedan var i New York så fikade vi av en slump på Café Figaro i Greenwich Village. Där fikade även Ginsberg tillsammans med Kerouac, Corso och Burroughs och läste det dom skrivit högt för alla som ville lyssna. När vi kom ut anade jag Allens spöke bakom gathörnet.
Mitt eget diktande går i skov. I början av 90-talet skrev jag som sagt oerhörda mängder poesi. Det hängde kanske ihop med ett brustet hjärta. Några år senare när den ändlösa festen pågick så skrev jag ännu mer. Då var det ilska och frustration som ville ut. Det är arga mörka dikter med mycket sturm und drang. Vi red Rimbauds berusade båt i flera år. Det var både ljusa och mörka tider.
Sen följer stiltje. Någon dikt här och där skriver jag ner. Men inte alls i samma omfattning som förut. Och under de senaste åren har jag knappt skrivit något alls.
Det senaste året har det dock börjat igen. Det låter pretentiöst men jag måste vänta på att orden kommer till mig och det har de gjort ett tag nu. Det har skrivits ett 50-tal dikter. Och en del av dem är faktiskt läsvärda. Varför de kommer till mig nu vet jag inte.
De bara finns där. Så enkel är förklaringen.
Om ordet är fritt är tanken fri och då är handlingen fri.
Att skriva poesi är frihet.
Friheten kan rymmas i ett fåtal ord.
Jag började skriva dikter på allvar för ungefär 16 år sedan. Det var en frihet i själva skrivandet. Att forma ord och meningar helt efter eget huvud. Blad efter blad fylldes med ord och bilder som skulle kunna kallas poesi. Läser man dessa idag är få bra men uppsåtet är ärligt.
Mina två närmaste vänner är litteraturintresserade. En av dem kallar sig rent utav poet. Och det är mycket på grund av dem som jag också började läsa enorma mängder böcker i början på 90-talet. Jag läste alla klassiker. Jag läste romaner, biografier och dikter. Fascinationen för poesin började dock något år tidigare då Bruno K. Öijer läste ”Skisser till ett av dödens tal” på teve.
Öijer är det närmaste en religiös upplevelse jag har haft. Hans böcker står som biblar i min bokhylla. Jag har bott i en av hans dikter. Jo det är faktiskt sant. I tre år bodde jag i centrala Linköping bredvid Hamngatan. Öijer har skrivit en dikt om Hamngatan10 och jag hade tvättstugan i nummer 12. Strax nedanför lägenheten stod pilarna som omnämns kvar och vi såg ut över samma innergård som Öijer bör ha tittat på från sin lägenhet mittemot i början av 70-talet.
Min andra poetiska uppenbarelse var Allen Ginsberg. Denna man som var ett flöde av ord. Vardagen blev underbar poesi i hans dikter som var större än livet självt. Livet blir vacker i Ginsbergs dikter. När vi för några år sedan var i New York så fikade vi av en slump på Café Figaro i Greenwich Village. Där fikade även Ginsberg tillsammans med Kerouac, Corso och Burroughs och läste det dom skrivit högt för alla som ville lyssna. När vi kom ut anade jag Allens spöke bakom gathörnet.
Mitt eget diktande går i skov. I början av 90-talet skrev jag som sagt oerhörda mängder poesi. Det hängde kanske ihop med ett brustet hjärta. Några år senare när den ändlösa festen pågick så skrev jag ännu mer. Då var det ilska och frustration som ville ut. Det är arga mörka dikter med mycket sturm und drang. Vi red Rimbauds berusade båt i flera år. Det var både ljusa och mörka tider.
Sen följer stiltje. Någon dikt här och där skriver jag ner. Men inte alls i samma omfattning som förut. Och under de senaste åren har jag knappt skrivit något alls.
Det senaste året har det dock börjat igen. Det låter pretentiöst men jag måste vänta på att orden kommer till mig och det har de gjort ett tag nu. Det har skrivits ett 50-tal dikter. Och en del av dem är faktiskt läsvärda. Varför de kommer till mig nu vet jag inte.
De bara finns där. Så enkel är förklaringen.
Om ordet är fritt är tanken fri och då är handlingen fri.
Att skriva poesi är frihet.
Friheten kan rymmas i ett fåtal ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar