I måndags satt jag på en scen (se bild) och förklarade varför Bruno K. Öijer är poeten i mitt liv. Det var till att börja med en nervös tillställning. men allteftersom att jag läste så ökade självförtroendet. Och när det var över ville jag egntligen forsätta en stund till. Det är kul att ha publikens uppmärksamhet.Kanske var det därför är det orsaken till att jag i onsdags publicerade min första bok på Vulkan.se. "Reflektor" heter den och är en diktsamling med dikter som jag skrivit under de senaste året på tåget. Ni får gärna köpa den. Klicka här.
Att berätta för världen att man skriver dikter är även det fullständigt neurosframkallande. Det känns som om man erkänner att man knarkat i flera år. Man känner att man måste försvara sig när folk frågar. Kanske beror det på att man själv tror att andra har en bild av mig som Magnus som inte stämmer med den faktiska bilden. Kanske ger man intryck av att vara något annant än man själv tror att man gör.
Hängde ni med där?
När jag tänker efter så har den här bloggen också något med saken att göra också. Nästan dagligen i ett och ett halvt år har jag skrivit inlägg. Om stort och smått. Personligt och opersonligt. Men hela tiden utifrån mig själv. Var kommer behovet att uttrycka sig själv på så många sätt ifrån? Jag vet inte. Kanske gillar jag att läsa mina egna ord eller höra min egen röst. Eller så gillar jag att få kommentarer om det jag skrivit som kvitto på att min röst hörs. Att min röst betyder något för någon.
Men samtidigt så är jag alltid lika nervös inför reaktionerna. Responsen.
Det är dags att sluta oroa sig.
Så här kommer det. Det är dags att komma ut!
Hej. Jag heter Magnus och jag är journalist. Jag bloggar och ibland så kallar jag mig poet. Jo det är faktiskt sant. Journalist, bloggare och poet. Det är vad jag gör och är.
Ta mig för vad jag är.
Foto: Anneli Reinhammar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar