Father father

"Jaha är det pappa som kommer idag?" säger sköterskan på BVC med en förvånad blick när jag kommer dit för att vaccinera sonen. Jag tittar mig omkring. Japp, det är bara jag och E i väntrummet. För ett par sekunder känner jag mig som en kidnappare som stulit det arma barnet från modern och helt självsvådligt gjort något så befängt som att försöka ta lite faderligt ansvar. E klamrar sig fast vid mig och tittar skeptiskt på den galna tanten framför oss.

Jag vet inte varför jag blir förvånad. I somras sade en annan sköterska med förnuftig stämma till mig att" du vet väl att det är okej att sjunga för sitt barn Magnus?". Åfan tänkte jag. Kan vi män det? Törs vi verkligen prova på det? En liknade reaktion blev det när jag var den som skötte större delen av inskolningen på förskolan. Det var svårt att undvika att se hur obekväm personeln var i början. Men det släppte faktiskt efter ett par dagar.

Jag kan fortfarande fascineras av hur människor reagerar när man som pappa faktiskt tar lika stort ansvar för sitt barn som mamman. Jag förstod inte hur märkligt det fortfarande är att ta ut ett halvår i föräldraledighet som man. "Va?! Så länge?" säger folk. Att ta så långt ledigt var det bästa beslut jag någonsin tagit. Det var svår separationsångest när jag började jobba igen i oktober. Föräldraledigheten ska man dela så lika man bara kan enligt min åsikt. Man blir en bättre förälder då. Och det gäller båda föräldrarna.

Dessutom lär man sig att sjunga....