Bokpratat

Idag gjorde jag mitt bokprat på biblioteket i Eskilstuna om Bruno K. Öijer. Så här sa jag:
---

Bruno K Öijer föddes i Linköping 1951. Under sina ungdomsår skrev han dikter i steciltidskriften Guru Papers tillsammans med bland annat Erik Fylkeson där de skrev sina manifest om att spränga den förbannade kultureliten. De hade redaktionen belägen i en lägenhet på Hamngatan 10 i Linköping precis nere vid Stångån. Jag har vandrat under pilträden som han beskriver i dikten med samma namn. För av en slump så bodde jag under mina studieår i samma kvarter och hade tvättstugan på Hamngatan 12. Jag var mantalsskriven hemma i en dikt av Öijer i nästan fyra år. Bokstavligt talat. Visst är det lustigt hur det kan bli?

Av alla poeter jag läst så är det bara Öijer som egentligen betyder någonting. Och speciellt triptyken som består av Medans Giftet Verkar (1990), Det Förlorade Ordet (1995) och Dimman Av Allt (2001). De finns samlade i en volym kallad Trilogin som kom 2002.

I sitt utanförskap tog sig Öijer in i mitt läshuvud.

”om mej finns nedtecknat
att jag som barn
stack in mina armar i askträdets skugga
och drogs till vinden
när det rasslade som pilskaften i ett koger
man säjer att jag vägrade lyssna
att jag aldrig tog människor i hand
att jag flög om nätterna
och att allt det här
bringade olycka över trakten”

Öijer är spegelbilder av många poetiska traditioner. Han är ett koncentrat av Tranströmer, Ekelöf, Edit Södergran, Keats, Allen Ginsberg och Bob Dylan och även Majakovskij då och då.

Han är en shaman som försätter dig i trans. Jag har sett honom övertyga 33.000 människor samtidigt på Stockholms stadion innan en konsert med Kent. Helt ensam. Med sina ord och sin röst. Det var inte en uppläsning. Det var en predikan.

Kanske var det rockstjärneestetiken som väckte mitt intresse för Bruno K Öijer.

Kanske var det hans yvig hår och svarta solglasögon.

Kanske var det hans röst som halvsjöng ”Skisser till ett av dödens tal” på TV i början på 90-talet tillsammans med Fläskkvartetten när han läste om att han var spådd att pressa naglar av morfin i jordklotets kött.

Eller så var det bara orden.

Det är dikter som handlar om den ensamma människan, det handlar om hur vi alla hör ihop, det handlar om människans plats i universum och det handlar om hur vi låter oss bli övergivna trotts att vi inte vill eller behöver.

Han är en arkeolog som gräver i människans stoft. Han letar efter det som om Ekelöf beskrev som det som är botten i dig och som är botten också i andra. Hans dikter beskriver utanförskapet vi alla någon gång känner.

”jag vet
jag hör inte hemma här
jag kommer från en annan tid
när gatorna var gråa vatten
där skepnader av oss
ständigt sprang mot land

jag vänder mig om
jag minns caféborden där vi satt
varje natt verkade så ljum
och trogen min väg bort
hade jag lika långt till stjärnorna
som stjärnorna till mig ”


Det handlar om dig och mig.

Öijers trilogi är det närmaste religion jag kommit. Det är dessa tre böcker jag ständigt läser om och om igen. Ständigt hittar jag nya ord och bilder.

Öijers dikter förändrar liv.

Jag vet.

För de här dikterna har förändrat mitt.