Några lösa trådar till gårdagens resonemang om hur man sorterar skivor. Hittat på ett forum för hårdrockare:
"I vinylhyllan gäller följande: 1. Alfabetisk ordning efter gruppnamn/efternamn. 2. En grupp som släppt många skivor står i kronologisk ordning inbördes. 3. LPs 4. LP-bootlegs (sorterade efter inspelningsår) 5. Maxi-singlar (kronologisk ordning) 6. Bild-LPs 7. Bild-maxi 8. Shapes 9. Övrigt (tidningar om bandet, turnéprogram etc) Vinylsinglar står för sig själv, men även här gäller alfabetisk ordning gruppnamn/efternamn, därefter inbördes kronologisk.
CD-hyllan är betydligt enklare: 1. Alfabetisk ordning efter gruppnamn/efternamn 2. Inbördes kronologisk ordning 3. Studioalbum 4. Bootlegs (inspelningsår)"
En bra debatt i Nerikes Allehand:
http://www.na.se/debatt/inlaggen.asp?id=139913
Bästa inlägget:
"Jag lägger mina skivor utan fodral på golvet framför stereon så de är lätta att komma åt. Sorteringen är en snus mellan hårdrockplattorna och en halv grogg mellan punkplattorna. Restan ligger ute på gräsplan eftersom jag kom på att de är helt värdelösa i onsdagsnatt. Fordralen till skivorna har jag hivat eftersom de går ju bara sönder i alla fall.Kanske ska tillägga att jag mest lyssnar på mp3:or som jag stulit på nätet!"
Cause & Effect
Mina polare Dick och Barry
Jag fick ett ryck sent igår kväll och sorterade om min skivsamling. Den har varit sorterad efter genre och utgivning men igår så gjorde jag en radikal remake och sorterade alltihop i bokstavsordning. Det kändes bra.
Så varför gjorde jag det då?
Egentligen känns det lite fånigt att medge det men jag har den senaste veckan plöjt igenom Nick Hornbys "High Fidelity" när jag åkt till jobbet. Att jag fick lust att läsa den beror nog på projektet ni kunnat läsa här tidigare om de fem bästa skivorna någonsin. Sen är det ju en väldigt bra bok.
Skulle jag göra en topp 5-lista över böcker så ligger den nog bra till att hamna där på någon plats.
Det finns filmer och böcker som har påverkat mig mer än andra. "High Fidelity" fick mig att inse att det är okej att vara musiknörd och att man faktiskt måste vårda sina förhållanden. Jag är nog lite som Rob Fleming men även lite som Barry och ett uns av Dick. Lite småelitistisk, navelskådande och bitter. Om förutsättningarna var rätt så skulle jag inte tveka en sekund att öppna en skivbutik där jag kunde sitta och spela bra musik hela dagarna, dricka kaffe, snacka skit med kompisar och sälja obskyra hårdrocksplattor till andra nördar.
En film som påverkat mig på ett liknade sätt är Cameron Crowes utmärkta "Almost Famous". Jag skulle faktiskt kunna påstå att den påverkade mig så mycket att jag tog mod till mig att förverkliga min dröm om att bli musikjournalist. Så då blev jag det. OCh sedan år 2001 har jag skrivit i en rad olika publikationer som Metalcentral.net, Close-Up Magazine och Slavestate Magazine. Och i förlängningen så är filmen orsaken till Riotbrain.se.
Film, litteratur och musik.
Lika nödvändigt som kärlek.
Eller är det samma sak?
PS. Musiktips för dagen är Europe - "Secret Society", The Haunted - "The Dead Eye" och Wolf - "The Black Flame". DS.
Så varför gjorde jag det då?
Egentligen känns det lite fånigt att medge det men jag har den senaste veckan plöjt igenom Nick Hornbys "High Fidelity" när jag åkt till jobbet. Att jag fick lust att läsa den beror nog på projektet ni kunnat läsa här tidigare om de fem bästa skivorna någonsin. Sen är det ju en väldigt bra bok.
Skulle jag göra en topp 5-lista över böcker så ligger den nog bra till att hamna där på någon plats.
Det finns filmer och böcker som har påverkat mig mer än andra. "High Fidelity" fick mig att inse att det är okej att vara musiknörd och att man faktiskt måste vårda sina förhållanden. Jag är nog lite som Rob Fleming men även lite som Barry och ett uns av Dick. Lite småelitistisk, navelskådande och bitter. Om förutsättningarna var rätt så skulle jag inte tveka en sekund att öppna en skivbutik där jag kunde sitta och spela bra musik hela dagarna, dricka kaffe, snacka skit med kompisar och sälja obskyra hårdrocksplattor till andra nördar.
En film som påverkat mig på ett liknade sätt är Cameron Crowes utmärkta "Almost Famous". Jag skulle faktiskt kunna påstå att den påverkade mig så mycket att jag tog mod till mig att förverkliga min dröm om att bli musikjournalist. Så då blev jag det. OCh sedan år 2001 har jag skrivit i en rad olika publikationer som Metalcentral.net, Close-Up Magazine och Slavestate Magazine. Och i förlängningen så är filmen orsaken till Riotbrain.se.
Film, litteratur och musik.
Lika nödvändigt som kärlek.
Eller är det samma sak?
PS. Musiktips för dagen är Europe - "Secret Society", The Haunted - "The Dead Eye" och Wolf - "The Black Flame". DS.
Jesus...
Det kommer snart en film som heter "Jesus Camp" och som handlar om hur små barn i USA skickas till sommarkollo och tillber bilder på George W Bush (typ, jag har förenklat handlingen liiiite).
Titta på trailern:
Bill Maher förde sen en intressant debatt på ämnet:
Titta på trailern:
Bill Maher förde sen en intressant debatt på ämnet:
Kommentarer överflödiga
VLT 060926:
Sd präglade kommunfullmäktige i Hallstahammar
Sverigedemokraten Jan Björklund satte sin prägel på kommunfullmäktigesammanträdet i Hallstahammar i går kväll. Till många ledamöters förvåning fick dock Björklund stöd av kommunalrådet Agneta Ivemyr i en av sina motioner.
Den här gången var inte de etablerade partierna tysta när det gällde behandlingen av de nio motioner och interpellationer som Sverigedemokraten Jan Björklund lämnat in. I flera av motionerna kritiserade Björklund de övriga kommunfullmäktigeledamöterna för deras uppträdande vid junimötet när de protesterade mot hans motion om att förbjuda religiösa klädesplagg i skolan genom att anse den vara hets mot folkgrupp.
Som en del av den kritiken motionerade Björklund om att kommunfullmäktigeledamöterna skulle få en grundläggande utbildning om den svenska regeringsformen och tryckfrihetsförordningen.
Kristdemokraternas Roy Cederbäck var först upp i talarstolen där han på ett tiotal punkter krävde att Björklund skulle förtydliga sig och förklara vad han menar.
- Jag skulle vilja ha de där frågorna skriftligt. De var för många för att jag ska kunna komma ihåg. Dessutom är det här en lång motion och jag kanske inte är helt klar över allt som jag har skrivit, svarade Björklund.
Roy Cederbäck ansåg det märkligt att han inte kunde få svar på frågorna och att Björklund inte alltid var helt klar över vad han skrivit.
Kommunalrådet Agneta Ivemyr (s) sa sig dock stödja Jan Björklunds motion om en utbildning i demokrati för kommunfullmäktigeledamöterna, mest för att hon tyckte att den behövdes för Jan Björklunds skull.
Björklund hade också förnyat sin motion om klädförbud. Även den här gången ställde Roy Cederbäck flera frågor som han fick mycket knapphändiga svar av Jan Björklund. När Cederbäck pressade Björklund fick han åter igen samma svar att motionären inte var helt klar över vad han skrivit och att en del formuleringar inte var helt genomtänkta.
- Det här är bland det pinsammaste jag har varit med om under alla mina år i fullmäktige. Är det inte lika bra att du, Jan Björklund, erkänner att de här motionerna har du inte skrivit en rad själv i, menade Ingemar Wellander (s).
- Klart jag har fått hjälp med att skriva motionerna. Det är ingen hemlighet. Men trots det står jag för vartenda ord som står där, svarade Björklund.
Agendan för fullmäktigemötet i Hallstahammar med diarienummer till Sd:s motioner. Beställ gärna och läs.
Sd präglade kommunfullmäktige i Hallstahammar
Sverigedemokraten Jan Björklund satte sin prägel på kommunfullmäktigesammanträdet i Hallstahammar i går kväll. Till många ledamöters förvåning fick dock Björklund stöd av kommunalrådet Agneta Ivemyr i en av sina motioner.
Den här gången var inte de etablerade partierna tysta när det gällde behandlingen av de nio motioner och interpellationer som Sverigedemokraten Jan Björklund lämnat in. I flera av motionerna kritiserade Björklund de övriga kommunfullmäktigeledamöterna för deras uppträdande vid junimötet när de protesterade mot hans motion om att förbjuda religiösa klädesplagg i skolan genom att anse den vara hets mot folkgrupp.
Som en del av den kritiken motionerade Björklund om att kommunfullmäktigeledamöterna skulle få en grundläggande utbildning om den svenska regeringsformen och tryckfrihetsförordningen.
Kristdemokraternas Roy Cederbäck var först upp i talarstolen där han på ett tiotal punkter krävde att Björklund skulle förtydliga sig och förklara vad han menar.
- Jag skulle vilja ha de där frågorna skriftligt. De var för många för att jag ska kunna komma ihåg. Dessutom är det här en lång motion och jag kanske inte är helt klar över allt som jag har skrivit, svarade Björklund.
Roy Cederbäck ansåg det märkligt att han inte kunde få svar på frågorna och att Björklund inte alltid var helt klar över vad han skrivit.
Kommunalrådet Agneta Ivemyr (s) sa sig dock stödja Jan Björklunds motion om en utbildning i demokrati för kommunfullmäktigeledamöterna, mest för att hon tyckte att den behövdes för Jan Björklunds skull.
Björklund hade också förnyat sin motion om klädförbud. Även den här gången ställde Roy Cederbäck flera frågor som han fick mycket knapphändiga svar av Jan Björklund. När Cederbäck pressade Björklund fick han åter igen samma svar att motionären inte var helt klar över vad han skrivit och att en del formuleringar inte var helt genomtänkta.
- Det här är bland det pinsammaste jag har varit med om under alla mina år i fullmäktige. Är det inte lika bra att du, Jan Björklund, erkänner att de här motionerna har du inte skrivit en rad själv i, menade Ingemar Wellander (s).
- Klart jag har fått hjälp med att skriva motionerna. Det är ingen hemlighet. Men trots det står jag för vartenda ord som står där, svarade Björklund.
Agendan för fullmäktigemötet i Hallstahammar med diarienummer till Sd:s motioner. Beställ gärna och läs.
Dolving talar
- Har någon en Ipren? Igår hade jag det stora nöjet att prata med The Haunteds sångare Peter Dolving. En man som gått igenom ett personligt helvete under sin uppväxt, slagits mot drogberoende och gjort sig själv och andra riktigt illa. Men nu verkar han vara på en bra plats i livet. Det är fascinerande att se hur konst och musik kan vara en räddningslina för människor. Peter Dolving sjunger inte bara i The Haunted. Han spelar i Bring The War Home, är engagerad i Musikerförbundet och tillverkar totempålar på fritiden. dessutom är han nu mer lyckligt gift och har två barn.
Vi hade ett trevlig och intressant samtal om musikens makt, om ärlighet, om droger och ja om livet i allmänhet. Intervjun gjordes för Metalcentral.net men jag är sugen på att transkribera hela samtalet till nästa uppdatering av Riotbrain bara för det var så väldigt intressant. Skulle det vara av intresse tro?
Besök Dolvings MySpace-sida
Nöff nöff
Partistödet delas ut till Sd:s styrelse Det står nu klart att folkhemmets blonda försvarare Sverigedemokraterna kommer att få ca 45 miljoner kronor i partistöd efter sitt succeval i söndags. Det gör partiet nästan lika ekonomiskt starkt som Vänsterpartiet enligt Aftonbladet.
Är inte demokratin underbar?
Aldrig har ordspråket "Man får de politiker man förtjänar" varit mer passande.
den där Mary Louise
Mary, Mary... Ni missar väl inte Weeds som går på TV3? Den är värd att se bara för att en av redaktionens favoritskådisar Mary Louise Parker spelar huvudrollen. Mary Louise har man kunnat se i West Wing och i en av de bästa TV-serier som visats på TV - Angels In a America.
Läs mer i dagens DN
This machine kills fascists
Du gamla du fria...
Så var valet över. Alliansen vann och Persson kan dra sig tillbaka till sin herrgård (58 hektar stor...) i Sörmland. Ni noterade väl hur lättad han såg ut?
Men det verkligen upprörande är att 1,9% av valmanskåren röstade på Sverigedemokraterna. I de lokala valen till fullmäktige ännu fler. I Landskrona så mycket som 22%. I min egen hemkommun så tyckte 293 personer att Sd var ett rimligt alternativ. Det är två platser i fullmäktige det.
Har man läst Sd:s motioner så inser man snabbt att det är främlingsfientliga åsikter inlindade i lull lull om äldrevård och arbetsmiljö i kommunens skolor. Det sistnämnda ska lösas genom att religiösa kläder ska förbjudas. Och det är ju oftast muslimer som har det på sig.
Skäms svenska folk. Skäms.
Vår uppmaning till våra kommunala politker är att inte drabbas av panik och göra några förhastade åtgärder i fullmäktigesalen. Det är precis det dom vill för då blir de martyrer och får ännu fler röster i nästa val. Vi uppmanar er att debattera med Sd om deras motioner. Tvinga upp dem i talarstolen och be dem förklara paragraf för paragraf, mening för mening. Då visar det sig snart att det bara är varm luft i en xenofobisk sufflé.
Riotbrain har tagit ställning. Vi hoppas att ni är med oss.
Avanti popolo!
1. Metallica – Master Of Puppets (1986)
Öppningsriffet I titelspåret slår ner som en enorm knytnäve rakt i backen. Det finns inget som kan stoppa denna juggernaut som fullständigt krossar allt i sin väg. Och så var det 1986 när jag hörde den nu 20 år gamla plattan som inledde mitt kärleksförhållande med Metallica. Ett förhållande som trots svåra prövningar på 90-talet fortfarande håller.
”Master of puppets” är väldigt lång från det band som Metallica idag är. Då var det fyra killar från The Bay Area i San Fransisco som gillade brittisk hårdrock och lite punk. Med två plattor i ryggen – ”Kill ’em all” och ”Ride the lightning” – så toppade bandet sitt låtskrivande i och med denna skiva. Aldrig har en platta betytt så mycket för så många eller för mig. Jag kan varenda textrad, varenda ton och varenda gitarrsolo. Från den furiösa inledningen med ”Battery” via titelspårets droghevete, genom den kusligt tunga ”The thing that should not be”. Man våndas på dårhuset under ””Welcome home (sanitarium)” och vidare genom djungeln i krigspsykosen ”Disposible heros”. Och man frälses av ”Leper Messiah”, söker tröst under ”Orion” och slår sig själv riktigt illa under den vanvettiga våldsorgien i ”Damage Inc.”. Det är helt enkelt en jävla resa man gör när man lyssnar på ”Master of puppets”. Och det är det varje gång. Och man vill bara ha mer. Hela tiden."Master of puppets"(Bootlegvideo från 1986)
2. Queensrÿche – Operation: Mindcrime (1988)
Temaskivor blir sällan bra. Men när det stämmer så stämmer det ordentligt. Men Queensrÿche lyckades. Historiens huvudperson Nikki blir värvad av Doktor X som har som mål att göra en samhällsrevolution. Nikki agerar lönnmördare men får tvivel. En rätt banal historia kan tyckas men på ”Operation: Mindcrime” fungerar det över all förväntan.
Musikaliskt så rör sig Queensrÿche i de progressiva fårorna av hårdrocken med inslag av klassisk heavy metal. Ljudbilden är knivskarp och plattan låter märkligt tidlös trots att man lätt kan höra vilket årtionde som den är sprungen ur. Geoff Tate sjunger på ett gudabenådat sätt och om man någon gång med gått samvete skulle kunna använda ordet ”rockopera” så är det på den här skivan. Och det inte bara för Tates falsettsång utan för hela paketet med sin dramatik, utlevelse av känslor och sitt pretentiösa uppsåt. Lägg därtill Chis DeGarmos utsökta gitarrarbete. Det här är hårdrock från 80-talet som låter tidstypisk men som visar på allt det som är bra med genren under denna tid.
Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den. Det rör sig säkert om en eller ett par spelningar i månaden allt sedan jag köpte den när den kom ut.
3. Tom Waits – Bone Machine (1992)
Tom Waits är en underlig filur. En kameleont som är bluesman, ljudkonstnär, jazzsnubbe och ja gud vet vad. I Waits värld vet man aldrig vad som ska hända. Bara att det blir bra och intressant. Och på ”Bone Machine blir det riktigt intressant.
Det skramlar och bråkar, smeker och tröstar. Allt från den soniska apokalypsen i inledningsspåret ”Earth Died Screaming” och träskbluesen på syra i ”Murder In The Red Barn” till den oerhört vackra ”Black Wings” så är det svårt att fly undan Tom Waits. ”Bone Machine” är ett märkligt album men det är samtidigt det mest spännande Waits gjort. Det är ett album som förföljer lyssnaren och gör ett outplånligt intryck.
"I don't wanna grow up"
4. Frank Zappa & The Mothers Of Invention – Roxy And Elsewhere (1974)
Jag har inga musikminnen innan Frank Zappa. Och det första minnet jag har är ”Penguin In Bondage”. Jag skyller naturligtvis på min far. Det var han som spelade Zappa för mig när jag var mycket ung. Ja, jag antar att han gjorde det redan när jag var nyfödd. Så farbror Frank finns i mitt blod.
”Roxy And Elsewhere” är inspelad under några dagar i december 1973 på The Fillmore East och det som hörs på skivan är delvis sammanklippta bitar från alla tre dagar med pålägg. Men också en del som är helt inspelad live. Resultatet är helt oerhört. Det finns en närhet i musiken som jag aldrig stött på någon annanstans. Det finns en värme i ljudet som tinar upp vilket ishjärta som helst. Det är en skiva som tar dig rent fysiskt till den plats där den spelades in.
Frank Zappa har egentligen aldrig skrivit lättillgänglig musik. Det är avancerade arrangemang med oväntade inslag som ständigt överraskar. Men samtidigt som det är så mångbottnat så är det väldigt lättlyssnat. Kanske är det för att det finns humor i musiken. Man blir glad av Zappa.
Trailern till Roxy-dvd:n som aldrig verkar bli släppt...
5. Nick Cave & The Bad Seeds – Let Love In (1994)
Det börjar med en hotfull bas. Som följs av Thomas Wylders pisksnärt på virveltrumman och så är det igång. Nick Cave var en rätt okänd artist för mig innan jag hörde den här skivan. Men MTV (som visade musik på den här tiden) körde videosingeln ”Do You Love Me” om och om igen. Suddiga bilder från barer i Sao Palo, Brasilien där Nick då bodde. Nick Cave – en mörkerman – som levererade svartsynta betraktelser av kärleken och passionen. Kärleken är vacker i Nick Caves värld men aldrig perfekt. Och huvudpersonen är aldrig helt lycklig.Musikaliskt tar ”Let Love In” dig på en resa genom ett kargt musikaliskt landskap. Det är enkelt men ändå storslaget på något sätt. Varje instrument hörs. Gitarr, bas, trumma, orgel. Det är vackra ballader, hotfull orgeljazz, gotiska anslag och brutalitet. Helheten blir stor dramatik.
Nick Cave & The Bad Seeds har aldrig toppat denna skiva. Aldrig har låtarna haft den pregnans och skärpa som de har här. Inte innan och inte efter. Skivan kom i ett skede i mitt liv då många uppbrott ägde rum. Både på det personliga, yrkesmässiga och för all del musiklyssnade planet. Den här skivan styrde mig in på musikvägar långt från den hårdrock och punk jag tidigare huvudsakligen lyssnat på.
Därför kvalificerar sig ”Let Love In” till en femteplats.
"Do You Love Me"
De fem bästa skivorna - någonsin
Rob Gordon - en listig kille Min kollega Stefan på jobbet utmanade mig för ett antal veckor sedan att lista den fem bästa skivorna någonsin. Det har varit ett par fruktansvärt jobbiga veckor med mycket grubbel. För det är allvarliga saker det här.
För vad du egentligen gör om du listar de fem bästa skivorna är att definiera din egen musiksmak. Plattorna måste ha kvaliteter som inga andra plattor har. De måste utklassa allt annat i din skivsamling och ditt kollektiva musikminne.
Och nu har jag gjort det.
Och för att göra det här lite mer spännande för både er och mig så kommer jag att presentera dessa fem plattor en och en med början på måndag och under den kommande veckan här på bloggen. Snajsigt va?
Nå väl, håll i hatten. På måndag börjar det...
Space - the final frontier
Krille med sina nya arbetskläder Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Christer Fuglesang. Om rymdfärjan Atlantis lyfter ikväll (vilket är lika troligt som att tåget till Eskilstuna från Kolbäck skulle vara i tid) så är det den svenske astronauten/kosmonauten tur den 14 december. Efter 14 års väntan.
Hoppas bara att han inte vaknar den 13 december och känner sig snuvig...
Läs om Christers sista-minuten-resa här
Gradvall
Janne G - lite suddigare än vanligt
Jan Gradvall kan skriva intressant om isvatten(!). Därför gillar jag Jan Gradvall....
---
"Ett gott isvatten ska få konsumenten att tänka på tre olika ord:
Kyla
Ett glas med isvatten behöver inte innehålla några isbitar. Tvärtom kan
isbitar i själva glaset störa den slutliga tillfredsställelsen. Isbitarna rasar
omkring, hakar fast och förstör själva rytmen. Kylan ska i stället komma
från vattnet. Det perfekta isvattnet hälls upp från tillbringare av aluminium
som hela dagen stått och huttrat inne i ett kylskåp. Ett isvatten upphällt
från en plasttillbringare kan också vara gott, men aluminium håller kylan
bättre. Glastillbringare är ett bra alternativ, men syns av okänd anledning
väldigt sällan ute på krogar. Kombinationen »kallt« kranvatten i ett glas
med två isbitar bör ej accepteras.
-Hav
Varför serveras isvatten alltid i så små glas? Vatten är fortfarande gratis
i Sverige. Det är därför svårt att förstå den logik som gör att krögare häller
upp isvatten i små ölglas i stället för stora ölglas. För vem är det som är snål
egentligen? Är det kunden som beställt något som är gratis? Eller är det
krögaren som snålar på något som inte kostar pengar? Stor törst kräver stora
mängder, typ: hav. De restauranger som i samband med serveringen ställer
fram en hel tillbringare bör därför berömmas. Särskilt orientaliska krogar
brukar vara bra på detta.
-Hälsa
Gott vatten smakar som livet självt. Att låta ett gott vatten rinna nedför
strupen är som att födas och dö och återuppstå inom loppet av en enda klunk.
Den som försökt dricka vatten i länder som till exempel England och
vet också att svenskt vatten håller yppersta klass. Att därför addera någon
smakframkallande substans till ett isvatten är tveksamt. En citronskiva
kan förvisso hjälpa. En limeklyfta kan pigga upp.
blir definitivt bättre av en sådan räddningsaktion. Men
behöver ingen hjälp. Det är så iskallt, i alla bemärkelser,
självt i alla situationer.
Allt detta bör man kunna kräva av ett isvatten."
Läs mer på www.gradvall.se
Intrång
Otto Sjöberg (Expressen), Anders Gerdin (Aftonbladet) ochJan Scherman (TV4) visar prov på god journalistisk anda
Det är ett väl beprövat knep att starta en större brasa bredvid den lilla så att alla glömmer bort att titta på den mindre.
Det är synd. Inte för att jag kramar vare sig moderater, folkpartister eller socialdemokrater men för att priset vi får betala för att debatten helt tystnat är att partier som Sverigedemokraterna och andra mörkermän nu får fritt spelrum att hämta hem de röster de behöver för att ta sig in i ett kommunfullmäktige nära dig.
Är det verkligen värt det?
Det enda som kan förhindra det är en seriös politisk samhällsdebatt.
Och sossarna behöver bättre lösenord. Och medierna bör sätta saker och ting i bättre propotion.
----
Och så något helt annat:
Kolla in Emma Gray Munthes blogg. Emma är trevlig. Vi gillar Emma.
Tisdagsbabbel
Porträtt av redaktören som lite äldre... Fåglarna kvittrar när jag kommer ut på farstukvisten. Det är en sådan där magisk höstmorgon som det kan vara i början av september. Klarblå himmel. Natten förångas sakta från den fuktiga jorden och bildar dis som kryper längst marken. Det är inte tungt att gå till jobbet även fast klockan inte ens är sju. Förkylningen håller på att släppa. Man är vän med världen.
Sen läser man tidningen. Uppsägningar, partispionage, fotbollsskandaler, handikappade som inte får färdtjänst och funderar på att hungerstrejka, barnvagnsbedragare på Blocket.se.
Men Lill Babs har blivit botad från sin ledvärk. Alltid något.
En kollega på jobbet har utmanat mig att skriva en lista på de fem bästa albumen genom tiderna. Oavsett genre. Ett bryderi större än jag anat ska det visa sig. För vad man egentligen gör är ju att värdera hela sitt livs musiklyssnande. OCh jag har lyssnat på mycket musik. Just nu har jag lyckats få ner listan till sex eller sju preliminära kandidater.
Risken med en sådan här lista är att man hänfaller åt ren nostalgi. Och som en av de personer vi intervjuat för den kommande editionen av Riotbrain.se säger: nostalgi är den största faran för musiken. Det var inte bättre förr. 2007 kan bli det bästa musikåret någonsin.
Hur fan ska man våga skriva en topp 5-lista då? Tänk om det kommer någonting bättre? Måste fundera på det där ett tag.
Fast det där med nostalgi. Jag sammanställde nyligen en mapp med mp3or till min portabla spelare (som är min bäste vän på tåget) med över fem timmar musik som bara är valda med just nostalgi som riktmärke. Nostalgi är heroin. Man vill egentligen inte ha det men man kan inte låta bli. Nostalgin kommer att döda oss säger farbror Zappa. Vi tar ett steg framåt och sedan två steg bakåt. Det slutar med att vi står helt stilla och minns. Utvecklingen avstannar.
Nåja. Man kanske inte ska ta allt så allvarligt. Det kan bara vara inbillning också.
Nog nu.
Ett år senare
Barney vill vara Alf Svensson...I slutet av månaden hoppas vi kunna presentera en ny uppdatering av Riotbrain.se. Redaktionen skirver febrilt på nytt material men redan nu kan jag avslöja lite av innehållet. Ni kan se fram emot en betraktelse av svensk rockabilly samt en ny Riotbrain Webcast, denna gång pratar vi om moral och etik med Barney Greenway till vardags sångare i det legendariska grindbandet Napalm Death. Dessutom har vi ett par intervjuer på gång med svenska och internationella personligheter samt några litterära tips.
Nu är ni nyfikna va?
Nå, håll ut. Det kommer som man säger snart mera.
Avslutningsvis vill jag bara delge er att det bästa i livet just nu är att gå upp klockan halv sex en fredagmorgon, lätt förkyld, pyrande höst utanför fönstret, sittandes i soffan efter frukost med en leende två månader gammal son i knät. Sån lever man på en hel dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)