Öppningsriffet I titelspåret slår ner som en enorm knytnäve rakt i backen. Det finns inget som kan stoppa denna juggernaut som fullständigt krossar allt i sin väg. Och så var det 1986 när jag hörde den nu 20 år gamla plattan som inledde mitt kärleksförhållande med Metallica. Ett förhållande som trots svåra prövningar på 90-talet fortfarande håller.
”Master of puppets” är väldigt lång från det band som Metallica idag är. Då var det fyra killar från The Bay Area i San Fransisco som gillade brittisk hårdrock och lite punk. Med två plattor i ryggen – ”Kill ’em all” och ”Ride the lightning” – så toppade bandet sitt låtskrivande i och med denna skiva. Aldrig har en platta betytt så mycket för så många eller för mig. Jag kan varenda textrad, varenda ton och varenda gitarrsolo. Från den furiösa inledningen med ”Battery” via titelspårets droghevete, genom den kusligt tunga ”The thing that should not be”. Man våndas på dårhuset under ””Welcome home (sanitarium)” och vidare genom djungeln i krigspsykosen ”Disposible heros”. Och man frälses av ”Leper Messiah”, söker tröst under ”Orion” och slår sig själv riktigt illa under den vanvettiga våldsorgien i ”Damage Inc.”. Det är helt enkelt en jävla resa man gör när man lyssnar på ”Master of puppets”. Och det är det varje gång. Och man vill bara ha mer. Hela tiden."Master of puppets"(Bootlegvideo från 1986)
2 kommentarer:
Misstänkte att du skulle servera mangelmusik på plats numro ett.
Men tänkte först att:
"Njaeh... Han kanske har nån klassikerfavorit som etta"
Typ; Johnny Cash eller så...
När kommer det nåt friskt och nytt på Riotbrain, förresten?
Tiga är silver, mangla är guld
Uppdatering sker i månadsskiftet.
Skicka en kommentar