Tisdagsbabbel

Porträtt av redaktören som lite äldre...

Fåglarna kvittrar när jag kommer ut på farstukvisten. Det är en sådan där magisk höstmorgon som det kan vara i början av september. Klarblå himmel. Natten förångas sakta från den fuktiga jorden och bildar dis som kryper längst marken. Det är inte tungt att gå till jobbet även fast klockan inte ens är sju. Förkylningen håller på att släppa. Man är vän med världen.

Sen läser man tidningen. Uppsägningar, partispionage, fotbollsskandaler, handikappade som inte får färdtjänst och funderar på att hungerstrejka, barnvagnsbedragare på Blocket.se.

Men Lill Babs har blivit botad från sin ledvärk. Alltid något.

En kollega på jobbet har utmanat mig att skriva en lista på de fem bästa albumen genom tiderna. Oavsett genre. Ett bryderi större än jag anat ska det visa sig. För vad man egentligen gör är ju att värdera hela sitt livs musiklyssnande. OCh jag har lyssnat på mycket musik. Just nu har jag lyckats få ner listan till sex eller sju preliminära kandidater.

Risken med en sådan här lista är att man hänfaller åt ren nostalgi. Och som en av de personer vi intervjuat för den kommande editionen av Riotbrain.se säger: nostalgi är den största faran för musiken. Det var inte bättre förr. 2007 kan bli det bästa musikåret någonsin.

Hur fan ska man våga skriva en topp 5-lista då? Tänk om det kommer någonting bättre? Måste fundera på det där ett tag.

Fast det där med nostalgi. Jag sammanställde nyligen en mapp med mp3or till min portabla spelare (som är min bäste vän på tåget) med över fem timmar musik som bara är valda med just nostalgi som riktmärke. Nostalgi är heroin. Man vill egentligen inte ha det men man kan inte låta bli. Nostalgin kommer att döda oss säger farbror Zappa. Vi tar ett steg framåt och sedan två steg bakåt. Det slutar med att vi står helt stilla och minns. Utvecklingen avstannar.

Nåja. Man kanske inte ska ta allt så allvarligt. Det kan bara vara inbillning också.

Nog nu.