Min polare Mattias Indy Pettersson (bilden) har nyligen spenderat ett par veckor i San Fransisco. Han skrev ner berättelsen på en blogg. Den är överjävligt bra och roligt skriven och rikt illusterad med snygga bilder. Jag vill också åka dit. Här följer ett utdrag:
"Kön till passkontrollen är riktigt lång och seg. Väl framme så tar de två fingeravtryck samt ett fotografi, ställer frågor om var jag ska bo, vad jag ska göra och hur länge jag ska vara borta. Tanten tycker tydligen jag är en skummis, så hon skickar mig vidare till ”secondary inspections”. Jag skickas till ett rum där det råder rätt otrevlig stämning. En vakt står och skäller ut en resenär som knappt kan engelska.
- Förstår du inte vad jag säger till dig? Varje gång du reser in och ut ur USA måste du registrera dig. Förstår du vad jag säger? Du har inte gjort det de senaste gångerna du varit här.
Gubben som blir tycks inte förstå och ser smått knäckt ut. Vakten skäller vidare.
Jag lämnar över mappen med mina uppgifter och får slå mig ner på en bänk.
Efter tio minuter ropar någon ”Jan!” ut i lokalen. Jag tittar upp och ser att en vakt tittar menande på mig. Jag går fram.
- Du heter Jan och är född i Sri Lanka. Kan du förklara det för mig?
- Mitt tilltalsnamn är egentligen Mattias och jag är adopterad.
- Jaså?! (höjer ögonbrynen) Hur gammal var du när du blev det då?
- Sex månader.
- Har du vita svenska föräldrar?
- Ja.
- Jaså?! (spärrar upp ögonen)
Han frågar vidare om var jag ska bo, hos vem, vem personen är som jag ska bo hos, vad jag jobbar med, vad jag ska göra i USA osv osv… Han kallar mig för Jan hela tiden. Till slut skrattar han överlägset och skakar på huvudet: Du heter Jan, du är från Sri Lanka, du åker skateboard och du jobbar på bibliotek. You’re a strange man!
Jag skrattar också, men då blir han helt plötsligt gravallvarlig. ”Du får inte skratta”, ungefär.
Han har dessutom tappat bort lappen jag fyllde i på planet, så jag får fylla i en sådan på nytt. Sedan önskar han mig lycklig resa och kallar till sig en kollega och säger återigen ”Kolla här, han heter Jan och kommer från Sri Lanka”.
Snacka om korkad snubbe. "
- Förstår du inte vad jag säger till dig? Varje gång du reser in och ut ur USA måste du registrera dig. Förstår du vad jag säger? Du har inte gjort det de senaste gångerna du varit här.
Gubben som blir tycks inte förstå och ser smått knäckt ut. Vakten skäller vidare.
Jag lämnar över mappen med mina uppgifter och får slå mig ner på en bänk.
Efter tio minuter ropar någon ”Jan!” ut i lokalen. Jag tittar upp och ser att en vakt tittar menande på mig. Jag går fram.
- Du heter Jan och är född i Sri Lanka. Kan du förklara det för mig?
- Mitt tilltalsnamn är egentligen Mattias och jag är adopterad.
- Jaså?! (höjer ögonbrynen) Hur gammal var du när du blev det då?
- Sex månader.
- Har du vita svenska föräldrar?
- Ja.
- Jaså?! (spärrar upp ögonen)
Han frågar vidare om var jag ska bo, hos vem, vem personen är som jag ska bo hos, vad jag jobbar med, vad jag ska göra i USA osv osv… Han kallar mig för Jan hela tiden. Till slut skrattar han överlägset och skakar på huvudet: Du heter Jan, du är från Sri Lanka, du åker skateboard och du jobbar på bibliotek. You’re a strange man!
Jag skrattar också, men då blir han helt plötsligt gravallvarlig. ”Du får inte skratta”, ungefär.
Han har dessutom tappat bort lappen jag fyllde i på planet, så jag får fylla i en sådan på nytt. Sedan önskar han mig lycklig resa och kallar till sig en kollega och säger återigen ”Kolla här, han heter Jan och kommer från Sri Lanka”.
Snacka om korkad snubbe. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar