Jag har väl egentligen aldrig varit något fan av Kent. Någon låt har fastnat naturligtvis men någon djupare relation än så har jag inte. När jag hörde första singeln "Ingenting" så passerade den obemärkt med sin tjatiga refräng. Men sen fick jag höra resten av skivan...
Utan att överdriva så påstår ja att det har hänt något med Kent den här gången. Skivan känns ärlig. Joakim Berg har skrivit texter som berör mig (nej jag ljuger inte om musik). Han har hittat en ton och tilltal som är mycket sympatiskt. Det är konkret utan att bli uppenbart. Han sjunger om min generation. Hur vi blivit berövade på en framtid och hur vi tvingats göra en egen. Han sjunger om den kalla barndomen. Hur vi bara kunde sitta där och se allting försvinna. Det är skakande på många sätt.
Musikaliskt har kent övergivit rocken och äntligen kommit ut som det synthband det är. Mer Depeche Mode än U2 alltså. Och det är en musikalisk skrud som passar utmärkt. Bättre än någonsin. Och jag gillar ju egentligen hårdrock...
Och kanske är det just det som gör "Tillbaka till samtiden" så bra. Det är en skiva gjord av ett band som till slut varit ärligt mot sig själv och nu gör det man egentligen alltid haft viljan att göra men inte vågat.
Tillbaka till samtiden är ett soundtrack för oss tidiga 70-talister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar