Igår såg jag den fantastiska dokumententären "The future is unwritten" av Julien Temple om Joe Strummer. Det var länge sedan jag såg en så närgången och ömsint film om en människa som hela tiden kämpade för att gå framåt i vad han än gjorde. Från husockuperande hippe till punkhjälte till utforskare av världsmusik. Alltid med hjärtat vidöppet mot världen. Alltid med ärligt uppsåt.Vännerna berättar runt lägerelden om sin vän. Tårar fälls. Det skrattas. Och Joes röst hörs hela tiden tack vare snygga inklipp av ljud från hans radioprogram "London Calling" som sändes i BBC World Service.
Efter filmen inser jag att jag saknar Joe Strummer. Väldigt mycket. Hans röst behövs. Och tackvare musiken han lämnade efter sig och den här underbara filmen som Ni inte får missa så kommer han aldrig att dö på riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar