Erykah...

Jag ger inte mycket för modern soulmusik. Det är inte något jag förknippar med Stax, Motown, Aretha och Marvin. Men jag har en svag punkt och det är Erykah Badu. Hon har en autentiskt skön stil och är till skilland från sina samtida konkurenter orginell både som person och som artist.

Och nu kommer hennes nya skiva "New Amerykah" och efter att ha hört singeln "Honey" så är det bara att konstatera att hon håller stilen.

Dessutom är videon en hyllning till skivan som fysisk produkt. Bara det är värt respekt!

Snusk

Andres Serranos utställning "The history of sex" visas i Alingsås just nu. När den visades i Lund förra året så blev den vandaliserad av nynazister. Och även nu har den orsakat protester från de lokala nynazisterna men också från (och inte helt oväntat) Kristdemokraterna i kommunen. SVT:s Kulturnyheter rapporterar följande:

A history of sex innehåller starka och, enligt vissa, provocerande bilder av människor i olika sexuella situationer. Utställningen visades tidigare på Kulturen i Lund.

Kd i Alingsås kritiserar att utställningen visas i den kommunala konsthallen i kommunen. Kd menar bland annat att det beslut som "tagits för att visa dessa djupt provokativa bilder kännetecknas av en enastående omdömeslöshet".

Kristdemokraterna får dock mothugg av folkpartiet på orten.
- Det är klart att jag kan förstå att det kan vara provocerande. Men i yttrandefrihetens namn är det viktigt att vi står fast vid den här typen av beslut, man måste våga diskutera sexualitet och det här är ett bra sätt. Framför allt är det viktigt i mindre typer av samhällen som Alingsås där konservativa åsikter har en tendens att leva kvar, säger Lars Lundgren till svd.se.

Under utställningsperioden i Lund förra året vandaliserades utställningen av en grupp högerextrema demonstranter. Efter att ha återskapat utställningen kunde den dock öppnas igen, men med förstärkt bevakning.

I Alingsås har kd fått sällskap av Nationalsocialistisk front (NSF) i kampen mot utställningen. Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren tycker dock inte att det gör någonting.
- Vi har överhuvudtaget ingen koppling till nsf och är ett parti som sätter människan och yttrandefriheten i centrum, säger han till svd.se.

Folkpartiets Lars Lundgren kontrar med:
- Politiker ska inte lägga sig i konstnärlig verksamhet.

För första gången håller jag med Folkpartiet. Jag tycker heller inte att politiker ska lägga sig i folks sexliv. Fast Kristdemokraterna vill gärna göra det. Enligt dom så sker samlag bara mellan man och kvinna och helst ska man vara gift också. Sex har inget med njutning och lust att göra om man ska tro Guds soldater i kommun och riksdag.

Jag säger: så länge man gör det med någon man gillar och alla är med på det så får man göra vad man vill när man är naken. Man behöver förvisso inte gilla allt man ser på bild men då kan man låta bli att titta.

Och vad är det nu då som alla är så upprörda över?

Titta själv (Obs! Nakna människor!!!)

Värt att lyssna på igen

Ian McKay är en sådan där kille som bara är ascool. Sångare i hardcorelegenderna Minor Threat och skivbolagsägare till Dischord Records som bara ger ut musik från band i Washington DC. Dessutom hjärnan bakom Fugazi. Ett fantastiskt litet band som släppt plator sedan sent 80-tal och fram till 2001. Sen har det varit tyst.

Men musiken finns där för alla att lyssna på. Och vilken sorts musik är det? Jag vet ärligt talat inte. hardcore? Nope. Punk? Nja. Grunge? Kanske. Det är egentligen inte viktigt. Det är musik helt enkelt.

Återupptäck du med.

När febern rider männskan

Capt. Trips i i närbild

Vi lever i pestens tid. Runt om mig faller männsikor som käglor. Farsoter härjar och fäller sina offer i löndom. Plötsligt blossar feber upp likt skogsbränder. Det finns inget försvar.

Att vara småbarnsförälder innebär att ständigt leva med varningar om ögoninfektioner, vattkoppor, kräksjukor och annat otrevligt. Än har vi varit förskonade från de värsta sakerna men jag har utvecklat någon sorts mild hypokondri. Man känner ständigt på sonens panna. Man känner på sin egen panna och undrar om den där värken man har i huvudet är Captain Trips eller om det bara är vardagens vedermödor som tynger en.

Så man lämnar sonen till dagis ännu en dag där han löper risken att få valfri virusstam i sig via snor, saliv och nysningar. Själv släpar man sig till jobbet och börjar dagen med en kopp äckligt kaffe och en Alvedon. Vinnarfrukost.

Jag längtar till våren....

Sorry, we are doomed

I Brännpunkt i dagens SvD skriver forskaren Anders Parment på linköpings universitet om hur 80-talisterna nu kommer och tar över efter en trött 40-talistgeneration. Och ja det har han väl rätt i. Men några av hans slutsatser är ganska skrämmande. Bland annat:

"80-talisterna kallas Generation Y. De kommer efter Generation X och de ifrågasätter det som vi andra tar för givet: Generation Why.

Som studenter är de framåt, krävande och orädda. Den lite tillbakalutade och ironiska 70-taliststilen uppskattas inte längre.

En studie jag har gjort visar att stora förändringar är att vänta:

• Auktoriteter och statusmarkörer ifrågasätts och luckras upp.
• Arbetet ses som en arena för självförverkligande, inte som plikt eller rättighet.
• Snabb kommunikation, ökad transparens och utvecklade val- och informationsstrategier ger 80-talisterna mer insyn och större makt.
• Förnuftstänkandet utmanas, det emotionella och immateriella vinner mark.
• Identitet, image och sociala nätverk styr agerande och konsumtion allt mer.
• Lojaliteten sjunker och köpmönstren blir alltmer flexibla och svårfångade.
• Individualismen växer sig allt starkare. Det är upp till var och en att ta vara på de möjligheter som ges – sådant som ser bra ut på CV.

Allt detta utmanar den förnuftskultur som håller ett hårt tag om 40- och 50-talister – man ska konsumera måttligt och vårda sina grejer – men de har själva varit med och skapat detta nya samhälle."

Individualismen är samtidens största gift om ni frågar mig. Visst ska man förverkliga sig själv men man får aldrig låta jaget bli det primära. Vi sitter alla i samma läckande båt.

En Titiyo/Wadling med Fläsk tack!

Nyss tillbaka från Västerås konserthus där jag bevittnat Fläskkvartetten feat. Freddie Wadling och Titiyo. En angenäm kväll med andra ord. Följande slutsater drogs:

Fläskkvartetten på egen hand är duktiga om än lite enformiga. Fläskis med Titiyo glimrande (hon är ruggigt underskattad). Fläskis med Wadling nukleärt självlysande (naturligtvis). och Fläskis tillsammans med båda två en spänande och dynamisk blandning.

Låtmässigt inga överraskningar men å andra sidan så vill man egentlingen bara höra det som gör just dessa personer tillsammans så otroligt bra eller hur?

Respekt.

Noteringar 25 januari

Himlen öppnar sitt röda öga i öster tidigt på morgonen. Trädtopparna i horisonten avtecknar sig knivskarpt. Det ligger dimma över vattnet. Ljuset vinner till slut.
*
Laban och Labolina bör väl i rimlighetens namn vara två döda barn?
*
Per Nuder sällar sig till de övriga på gubbhyllan. Ett kort ögonblick av bitter ärlighet.
*
Kjell Alinge förföljer mig.
*
Man kan aldrig överskatta lyckan som finns i en kopp nybryggt kaffe tidigt på morgonen. Det djupa svarta med den bittra sötman. Det doftar mjukt i korridoren när bryggaren pressar vattnet genom de malda bönorna och filtret. Fler ögon öppnas.
*
36 år senare. Han andas som vanligt. Kroppen verkar inte ha påbörjat sitt förfall riktigt än. Egentligen känner han sig som vilken 16-åring som helst. 20 år av total oförändring. Vackert så.
*
"Send away the tigers" med Manic Street Preachers var förra årets bästa skiva. Jag har insett det nu...

Bild: Henry Diltz

Joni Mitchell i ett fönster.

Foto: H. Diltz

Somliga har sett mer än andra. Fotografen Henry Diltz fotograferade alla stora konstnärer på 60-talet och framåt. Han tog de berömda bilderna på The Doors till omslaget för "Morrison Hotel" och mycket annat. Egentligen väldigt vardagliga bilder men som blir magiska på något sätt. Kanske beror det på dem han fotograferade...


Man blir inte annat än avundsjuk.


Se fler bilder här

---
Imorgon fredag har undertecknat vandrat på denna jord i 36 år. Tanken svindlar.

It's all impromptu

Som de flesta av er vet så är jag anhängare av public service. Varför? Därför att ingen annanstans kan man få höra saker som detta:

"Hur låter San Francisco? Det får du svar på i veckans Monitor när vi bjuder på en resa för dina öron och sinnen. Det är den tjeckiske ljudkonstnären Michal Rataj som specialkomponerat soundscapet ”It’s all impromptu” för radio från staden San Francisco till Monitor i P2. Luta dig tillbaka, slut ögonen och gör den där berömda inre resan till Kalifornien och till soliga staden San Francisco. Dessutom den elektroniska musiken ”Dreaming Life” av Michal Rataj. "

Helt fantastiskt!

Lyssna här

Radioprogrammet Monitor i P2

Hjältar

Ikväll ska jag intervjua ett band som varit hjältar för mig sedan tidigt 90-tal till nästa nummer av Riotbrain (ute i februari, nej jag tänker inte berätta vilket). Jag har under året pratat med många av mina gamla idoler men det är alltid lika svårt när man förbereder sig att få till en bra intervju. Egentligen har man hundra frågor men när det kommer till kritan är det alltid lika svårt att formulera något som inte bara blir fånigt.

Just det här bandet har en historia som det inte är svårt att ställa frågor om. Det är ett band som ständigt varit troget sina ideal och än idag håller fast vid dem. Vi behöver band som detta. Någon som förmedlar ett postivt budskap om att det alltid är bättre att göra motstånd än att bara lalla med i det som medier och politiker bestämmer är det rätta.

Nu får ni gissa vilket band det är.

Vinnaren får ett blandband.

En gång blommade trädet...

Idag har jag "vabbat" för första gången i mitt liv. Torkat snor, tagit tempen, tjatat om att dricka vatten, tyckt synd om. Man känner sig väldigt mycket förälder. Eller som en sjuksyster. Bara att välja.

Under dagen har junior och jag roat oss med att titta på en man som med dödsförakt klättrat upp i granar som stått på tomten och sågat ner dom bit för bit. Ett mycket mäktigt skådespel att se dessa giganter försvinna bit för bit.

En gång blommade trädet...

Jag skriver, du läser

Jag fick en komplimang häromdagen för Riotbrain och bloggen. Det är roligt! Jag fick också frågan om det är svårt att sitta och skriva inlägg varje dag. Nej det tycker jag faktiskt inte att det är. Jag har gjort det här sedan 2005 och kanske var det svårt i början att alltid skriva saker som hade någon poäng (om det nu behövs egentligen). Men efter ett tag hittar man en ton och en form. Ibland går man utanför den formen och gör något annat. Men grundformen är den samma. Korta reflektioner av samtiden.

Jag läser mycket nyheter, jag läser mycket på internet. Jag pratar med folk. Jag diskuterar och debatterar. Det är resultatet av detta ni läser på denna blogg.

Nyligen fick jag en kommentar på ett inlägg jag skrev 2006 om Carola och Runars barn Damie.... ja vad han nu heter. Den enonyme tyckaren ansåg att jag verkade vara en bitter människa. Inget kan vara mer fel. Bitterhet är en egenskap reserverad för människor som inte orkar se till att de lever ett intellektuellt stimulerande liv. Måhända fäller jag syrliga kommentarer om saker men det är det ironiska arvet vi 70-talister bär med oss.

Jag tänker fortsätta att skriva den här bloggen länge till. Det är kul. Jag vill ha reaktioner. Det är vad kommunikation handlar om. Och Riotbrain handlar om kommunikation.
---
Häromdagen fick jag det första tryckta exemplaret av "Reflektor". Det var tufft. Internet i all ära men det tryckta ordet på papper är mäktigt.

Köp den här

En hederlig amerikans försvarstal

Slutsats: Ge inte upp hoppet om Amerika och amerikanerna. Det är vad Henry Rollins kommer fram till efter drygt tre timmars monolog på Rival i Stockholm. Det är tre timmar fyllda med historier om Rollins resor i Pakistan, Syrien och Libanon. Det är minnesbilder från Van Halen-spelningar i slutet av sjuttiotalet och det är lektioner i rockhistoria.

Och det är ganska lysande genomfört!

Kanske kan man ha invändningar mot just längden som gör att uppmärksamheten hos publiken blir lite sämre efter två timmar men å andra sidan så får man mycket Henry Rollins för 270 kronor. Själv har jag inga problem med längden. Jag kan lyssna på Rollins i dagar. Han är rolig, han berör. Han pratar om roliga ögonblick, livet, döden och allt där emellan.

Den sittande amerikanske presidenten hålls utanför länge men i slutet utnämner Rollins "The Bushman" till den man som gjort mest för det engelska språket de senaste århundradet. Och det är klart, andemeningen i hela Rollins föreställning är att det är regeringen det är fel på och inte folket. När han berättar om sina möten med människor från andra länder och slutsatsen att vi alla egentligen är ganska lika med samma behov. Andas, äta och sova. Sträcker man bara fram handen och säger "hej" så brukar folk var man än befinner sig bli ens vänner.

Jag ska försöka leva med den tanken som ledstjärna i fortsättningen.

Parantes: Jag begriper förövrigt inte hur man kan stå och prata i 190 minuter utan att dricka en droppe vatten. Helt obegripligt...

Henry Rollins in the flesh

Från http://www.henryrollins.com/:

----

DISPATCHES
01-13-08 Stockholm Sweden: I walked around a lot late Friday night and watched the Swedish youth be loud and drunk. I did the same thing on Saturday night. It’s a great walk, that long stretch down Gotsgatan, a main drag near the Rival Hotel where I always stay. Today I slept and worked on a book project and walked around. It’s not as cold here as I remember it being at this time of the year. I met a man on the street late Friday night and he told me that it’s been very warm this winter and not a lot of snow. I am looking forward to getting these shows going. I am glad to be starting shows so early in the year. I hope I can get shows all the way to the end of the year. I have to be up early to go to the airport and head out to Gothenburg. It’s been a good two days off.

---

Jag är märkligt upphetsad inför kvällens utskällning med Henry Rollins på Rival i Stockholm. Det kommer att bli övertufft. Jag har beundrat den mannen i många år. Både för hans musik och egentligen bara för att han är den han är. Han är ett mysterium. All denna vrede som verkar finnas i honom. Samtidigt verkar han vara oerhört diciplinerad och självmedveten.

Riotbrain har gjort två korta intervjuer med honom (den andra kommer i nr 1 nästa månad). Båda är gjorda via mail. Bara en sådan sak. Man kan maila till Henry och få svar. Snabbt. Nåväl. Han svarar vänligt, kortfattat och sakligt. det finns inget skitsnack. Han håller sig till ämnet. Som man frågar får man svar. Det kan vara en försvarsmekanism. Han släpper inte in någon på livet. Vi vet bara det han vill att vi ska veta om honom. Inget mer.

Rapport om kvällen kommer under morgondagen.

Dagens mediaklipp

Okej en samling noteringar under förmiddagen:

Tito Beltran - "Har du tagit kokain?" utbrister Tito under rättegången till Tomas Bodström som är den våldatgna flickans försvarare. En ledtråd Tito: förolämpa inte motståndarens advokat. Det hjälper inte din trovärdighet (om du nu har någon...).
---
Bara bröst på badhus? Nej inte på badhuset i Nyköping om Torbjörn Kock (!) föreståndare på Hjortensbergsbadet får som han vill. Är det bara jag men skulle det inte bli lite mer fart (jag höll på att skriva stake) i debatten om den manliga badhuschefen hade sagt något i stil med att "Ja visst fram med dom bara. Jag har inget emot det!". Då jävlar hade det tagit hus i helvete. Personligen anser jag att i nio fall av tio bör alla bära heltäckande klädsel när man badar. Helst våtdräkt. Inklusive mig själv. Folk är fula.
---
Blogkollega Sofia Albertsson har gjort dagens bästa blogginlägg.
"Det finns massor av saker som är lagliga och ändå skadliga om man inte passar sig, och som dessutom går lika fort som att ta ett sms-lån, t.ex: cigg, sprit, nätpoker, Per Gessle, lotto osv."

Läs resten här.
---
Imorgon spoken word på Rival med Henry Rollins. Det kommer att bli lysande!

Digital holocaust?

"Mp3-revolutionen raderar sakta ut albumformatet och du är bara en fingerrörelse från all världens musik. Över- och underjorden är samma sak. Genren är död!" säger Sveriges i särklass coolaste soulkatt Mats Nileskär i sitt senaste P3 Soul. Han har jävligt rätt i det.

Samtidigt: Häromdagen fick jag hem Joy Divisions "Unknown Plesures" i den nya collectors edition-versionen. Ett mästerverk rent musikaliskt men den nya förpakningen är lika mästerlig. Fantastisk design. Skön känsla när man öppnar den. Informativa texter. Den känslan går inte att slå med en snygg hemsida och ett par mp3-filer.

Sverigeaktuelle Hennry Rollins berättar i en nygjord intervju med Riotbrain att han även noterat hur många tuffa vinylversioner av nya skivor som kommit ut de senaste åren:

- I think there will always be people who want to listen to vinyl. I think there’s more vinyl awareness now than there was a few years ago, if you notice, there’s a lot of limited vinyl runs of albums these days. Some of the bands are doing really cool stuff with their vinyl versions of their albums.

Jag älskar min skivsamling som finns dels i form av cd-skivor (ca 1000 st sorterade i alfabetisk ordning) och mina vinyler (ca 300 st sorterde i genre). Jag älskar ritualen att stå och välja skiva, plocka ur den ur fodralet, sätta den i spelaren och lyssna samtidigt som man blädrar i fodralet oc läser.

Men jag gillar även den digitala revolutionen som gjor det möjligt att upptäcka ny musik. Arenan för nyskapande musik är större och mer tillåtande än någonsin. Jag laddar ner. Raderar det som inte är bra och köper skivor med det som är bra.

Och det är nog så det ska fungera. Eller hur?

Winds of change

En liten uppdatering av Riotbrain har gjorts. Vår IT-avdelning har gjort diverse justeringar och förbättringar. Varför? Tja därför att förändringar är nödvändiga ibland. Och roliga. Det håller sinnet skarpt och läsaren intresserad.

Den största nyheten är kanske vår förbättrade recensionsavdelning som komemr att uppdateras ofta med ny och gammal musik.

Och så har vi låtit Google inleda ett samarbete med Riotbrain. Vi har hört att det är ett företag med framtiden för sig...

/Redaktionen

Can you dig it?

Nick Cave & The Bad Seeds släpper nytt i början på mars. "Dig, Lazarus dig!" heter plattan och har som så många gånger hämtat berättelsen från Bibeln. Cave gillar Bibeln. Och jag gillar Cave. Fast jag är inte riktigt överens med den mustasch han lagt sig an med. Men det spelar kanske mindre roll. Skivan lär vara lika bra som vanligt.

Fläsket brinner (spridda noteringar)

Man vet att man bor med rätt människa när man får biljett till Fläskkvartetten tillsammans med Freddie Wadling och Titiyo den 27 januari två dagar efter födelsedagen. Landets mest orginella band och två av landets mest unika röster i skön förening. Jag kan knappt bärga mig.
---
Kajsa B. slutar hoppa. Hoppas hon får tid över nu att äta lite. Tjejen ser ju ut som ett svältoffer.
---
Disposable Heroes Of Hiphoprisys "Hypocrisy Is The Greatest Luxury" (1992) är en grymt underskattad platta. Grymt underskattad.
---
Ett litet barns darrande underläpp är det mest hjärtslitande man kan se klockan 07.20 på morgonen.
---
Barack Obama kommer att bli USA:s nästa president. Man kan ju hoppas i allafall.
---
På lördag ska jag gå på bio. Går någon på bio längre? Känns väldigt 1900-tal.
---
Ju längre tiden går från att jag slutade studera så förefaller den akademiska världen (eller studentvärlden iallafall) väldigt tråkig och på gränsen till fånig. It has all been done before...
---
Ibland skrämmer det mig att jag fortfarande skrattar åt ett Simpsons-avsnitt jag sett säkert 30 gånger.

This is indeed a disturbing universe.

Slask

Surmulen står jag på perrongen. Klockan är kvart i sju på morgonen. Snön som föll igår smälter sakta men säkert bort.

Slask.

Jag ser hur signalen slår om till grönt. Den gör det varje morgon och minuten efteråt dundrar tåget från Göteborg till Stockholm förbi i 120 kilometer i timmen. det är en hisnande känsla att se dessa ton av stål rusa mot en från en kilometers avstånd. Man vet att det kommer att passera väldigt nära och väldigt snabbt. Jag gillar känslan.

Sen kommer mitt tåg in till stationen. Och samtidigt som strålkastarna syns bakom kurvan drar en kall vind förbi. Vi som står och väntar drar jackorna om oss och stirrar ner i marken dör snön sakta rinner bort. Någon drar ett sista bloss på cigaretten innan han kastar den på marken.

Den slocknar.

Det är måndag igen.

Dagens huvudbry

Jaha så ska man börja jobba igen efter två sköna semesterveckor. Ångest. Men kanske inte över arbetet i sig utan över vad man ska ha för musik på sin mp3-spelare. Jag åker tåg en ca timme per dag till och från jobbet och under denna resa när tiden liksom står på paus så är det nästan heligt för mig att lyssna på musik.

Jag älskar min mp3-spelare. Man kan få in en gigabyte musik vilket är fullt tillräckligt. Men problemet jag alltid brottas med är vilka skivor jag ska ha med mig. Visst skulle man kunna köpa en Ipod och ladda ner hela sin skivsamling men har man bara en gigabyte så blir det liksom en större utmaning. Ungefär som förr i tiden då man komponerade ett bra blandband. Det är en skön konst att få in så mycket som möjligt av det mest relevanta på en viss tid och man måste lita till sin goda smak vad gäller val av plattor. Samma resonemang kan tillämpas på en mp3-spelare.

Nåja. Nu har jag gjort mina val för denna gång. Jag kommer säkert att göra en ändring imorgon kväll men detta är ändå de plattor jag tänkte börja med:


Nu är det bara att trycka på shuffle och play...

Control

Jag såg Anton Corbijns utmärkta biografiska film "Control" häromkvällen. I sin svartvithet så är det en ömsint skildring av både Ian Curtis och England i slutet av 70-talet. Arbetslöshet, social misär, kärlek, passion och stor konst. Corbijns film spekulerar inte. Den glorifierar inte. Det är ett porträtt av en vän varken mer eller mindre. Vi får se Curtis på ett, vad jag tror i alla fall, realistiskt sätt. Plågad av sin epilepsi, av kraven från bandet, från frun som han nog älskar men inte kan leva med.

Det är en film som berör.

Godnatt Slas

"Vi lever i en tid av giganter" sade Patti Smith om 60-talet i en intervju. 2008 hann knappt börja innan en av vår tids giganter gick ur tiden. Stig Claesson blev 79 år.

Jag minns honom mest för hans barnprogram eller vad man ska kalla dem någon gång i början på 80-talet eller vad det kan vara. Han drog historier ur Bibeln med egna teckningar. Då hatade jag Slas. Nu kan jag inse att det var rätt bra egentligen. Men man kanske inte skulle ha sänt det som barnprogram....

Nåväl. Nu är även han död. Han sällar sig till den allt mer växande skaran försvunna kulturpersoner som funnits i hela mitt liv men som de senaste åren gått bort.

Minns livets förgänglighet.
Se konsten som för alltid finns kvar.

Sov gott Slas.

Att förlora en nära vän

Jag begravde en kär vän i mellandagarna. Vi har spenderat större delen av mitt liv tillsammans och jag är skyldig denne vän så mycket. Genom vår vänskap har jag upptäckt nästan all den musik som jag älskar mest än idag. År efter år under mina tonår så öppnade han världar av musik som jag upptäckte via radions Rockbox. Vårat förhållande byggde på förtroende. Jag litade blint på det som min vän spelade. Han hittade alltid rätt ton.

Men de senaste åren har han varit krasslig. Det har funnits ett biljud som varit symptom på sjukdom. Och i mellandagarna somnade han stilla in efter säkert 30 års närvaro i mitt liv och säkert en miljon varv.

Begravningen har skett i kretsen av de närmaste

Närmast sörjande förutom mig själv är ca 300 vinylskivor som nu saknar någon att ty sig till.

Sorgen och saknaden är obegripbar och evig.