En hederlig amerikans försvarstal

Slutsats: Ge inte upp hoppet om Amerika och amerikanerna. Det är vad Henry Rollins kommer fram till efter drygt tre timmars monolog på Rival i Stockholm. Det är tre timmar fyllda med historier om Rollins resor i Pakistan, Syrien och Libanon. Det är minnesbilder från Van Halen-spelningar i slutet av sjuttiotalet och det är lektioner i rockhistoria.

Och det är ganska lysande genomfört!

Kanske kan man ha invändningar mot just längden som gör att uppmärksamheten hos publiken blir lite sämre efter två timmar men å andra sidan så får man mycket Henry Rollins för 270 kronor. Själv har jag inga problem med längden. Jag kan lyssna på Rollins i dagar. Han är rolig, han berör. Han pratar om roliga ögonblick, livet, döden och allt där emellan.

Den sittande amerikanske presidenten hålls utanför länge men i slutet utnämner Rollins "The Bushman" till den man som gjort mest för det engelska språket de senaste århundradet. Och det är klart, andemeningen i hela Rollins föreställning är att det är regeringen det är fel på och inte folket. När han berättar om sina möten med människor från andra länder och slutsatsen att vi alla egentligen är ganska lika med samma behov. Andas, äta och sova. Sträcker man bara fram handen och säger "hej" så brukar folk var man än befinner sig bli ens vänner.

Jag ska försöka leva med den tanken som ledstjärna i fortsättningen.

Parantes: Jag begriper förövrigt inte hur man kan stå och prata i 190 minuter utan att dricka en droppe vatten. Helt obegripligt...