Dagen som inte finns

Igår sköt sig Majakovskij i Jangfeldts bok. Jag fällde en liten tår. Även fast jag visste hur det skulle sluta. Hjärtat blöder. Bokstavligen.
*
Varför ser folk med plåttermoskaffemuggar på tåget ut som jättebebisar med vällingflaskor?
*
Nick Cave & The Bad Seeds har handklappskörer, sångkörer, glödande gitarrer, en trasig orgel och ett sjuhelevets sväng på sin nya skiva.

Behöver jag säga att det här skivsläppet är stort. Mycket stort!

Imorgon ska jag se det här bandet:

The New Amerykah och lite mode...typ

Egentligen är jag inget stort fan av modern soulmusik. Den har föga med
den soul jag tänker på. Aretha Franklin, Marvin Gaye, Booker T. & The
MG:s, Solomon Burke occh de andra från etiketter som Motown. Men det finns en artist jag gillat sen första gången jag hörde henne. Erykah Badu har alltid stått lite vid sidan om de andra moderna souldivorna. Lite hippie, lite hip hop och väldigt mycket soul. Och djärv i sin musik. För det låter inte riktigt så som man skulle kunna tro att soul ska låta. Ändå gör det just det. 70-talets funk och 60-talets själ i kombination med Erykahs unika röst som skön sammet. "New Amerykah" finns i din skivbutik nästa vecka. Erykah Badu finns på din dator om du klickar här.


Appropå sammet, ni missar väl inte Velvet på SVT? Lite felaktigt så går programmet under rubriken mode. Egentligen borde det väl vara populärkultur. För det här är ett sånt program som förvisso utgår från kläderna vi bär men cirklarna som dras når ut till politik, konst, livsstil och mycket mer. Det handlar om världen runt om oss med andr ord och varfölr den ser ut som den gör. Ett annat program som gör ungefär samma sak är utmärkta Stil som går på SR P1. Fast utan bilder då.

Jag älskar public service!

Noterat 27 februari

Obama vann enligt tittarundersökningar debatten igår mor fru Clinton. Jag tror på Obama. USA behöver en omstart och jag tror Obama kan vara den omstart som behövs. Visst är han oerfaren men å andra sidan så har han en stab runt sig och det egentliga värdet i Barack Obama är att han har karisman. USA behöver en ledare som utstrålar något positivt.


Det regnar idag. Bladerunner-väder har någon kallat det.

Jag surfar runt och återupptäcker Obey Giant. Coola grafiska prylar som man ser allt för sällan.

Lördag. Smashing Pumpkins på Hovet. Kan bli bra. Det är en av mina favoritgrupper från 90-talet. Billy Gorgan skriver riff som skakar tänderna ur munnen. Spelar de "Disarm" och "Zero" så är jag nöjd. Jag kräver inte mycket av livet.

Creem Magazine har släppt en oerhört fin bok som speglar hela tidningens historia fram till 1983. Iggy, Alice, The Clash alla finns de där. Och artiklarna är skrivna av folk som verkligen älskar musiken. Inte av Marcus Larsson på Aftonbladet med andra ord... Läs ur boken här.

Dig your hole...

Den växer fast på mig. "Dig, Lazarus dig" som släpps nästa vecka är det mest vitala Nick Cave & The Bad Seeds har släppt på många år. Det är Lou Reed möter Leonard Cohen och Roky Ericson. Det är stor humor och stort allvar. Det är svårt att värja sig. Kanske var det Grindermans förtjänst. Nick behövde skaka om och starta om. Vad vet jag. Men så här angelägen har inte mannen låtit på flera år.


Jag kommer till jobbet. Passerar Akademibokhandeln som har morgonöppet. Det är visst bokrea. Förlagen vräker ut lågprisupplagor av redan sålda böcker. Fynd är det dåligt med. Tragiskt. Sänk priset permanent säger jag.


Från fönstret på kontoret ser jag Kat von D. Det är tydligen nästa stora stjärna berömd för... tja egentligen ingenting mer än att hon varit med i någon realitysåpa som handlar om tatueringar. Nu lanserar Kanal 6 hennes TV-serie på bred front. En snabb koll på nätet ger vid handen att hon blivit en ikon för många på kort tid. I alla fall i USA. Hon är ännu ett exempel på hur mainstreamkulturen suger upp allt som subkulturen alstrar. Tatueringar har varit populärt i många år numen jag tror inte att vi sett toppen på denna trend ännu. Kat von D lär se till att tusentals 18-åringar skaffar sig sin första tatuering inom kort. Bara att ladda färglagret.

En helt vanlig söndagskväll och måndagsmorgon

SMS till god vän från Magnus söndag kväll: "Jag sitter ganska gudlös på ett kafé Väntar på att jazzen ska verka. det finns vänner här. Det finns vänner där. Och utanför. Döda höstlöv. I den milda februarinatten. Innanför. Där jag är. Finns varken dött eller mörkt. Bara mild musik. Som lever. "

Tänk vad man utsätter sina vänner för. Men jag satt där på stolen på Kafé Kaka igår väll och insåg hur bra man har det. Trevliga människor och spännande musikupplevelser. Library Tapes loopade sin radio och spelade piano. Jag fick bilder av skärgården och sjötrafik i huvudet. Greg Haines (bilden) loopade sin cello och byggde ljudslott. Tyvärr avbröts byggandet av ett kort strömavbrott men det är sånt man får ta. Hur som helst. Ambient experimentmusik är kanske inte min kopp te men jag är en utforskare av musik så upplevelsen var nog själva syftet. Det är tur att Memento finns.

I morse när jag stod på perrongen igen så hängde månen som nyligen var full på himlen i väster. Gryningen i vardande i öster. Stjärnorna syntes svagt därimellan. Vi är en del av universum. Nick Cave ylar att "everything is messed up here" i låten "We call upon the author"från en kommande skiva. Det är en mycket bra skiva. Jag ska köpa den när den kommer. Jag gillar Nick. Det har jag gjort sedan jag hörde "Live Seeds" första gången hemma hoss D. Vi var aningen onyktra och spelade förmodligen musiken på alldeles för hög volym. men vi var unga och brydde oss inte. Men Nick Cave & The Bad Seeds har för all framtid haft en plats i mitt hjärta sedan dess. Och oavsett vad volymknappen säger så hörs den här musiken över allt annat. det ligger i dess natur.

Dessutom är titelspåret "Dig, Lazarus, dig" en riktigt munter sak:

Lev väl vänner!

New York City

Vi sitter på en mur i Central Park. Det är samma dag. Plötsligt står han där. Jag vet inte vad han heter men han är en mycket trevlig och glad afroamerikansk man. Han ser ut att desperat behöva ett bad. Han vill sälja en tidning. Han pratar om att människor måste umgås på ett kärleksfullt sätt.
- We need to remember to love each other, säger han vädjande. Får vi bara den så ordnar sig allt.

Vi håller med och köper tidningen han säljer för en dollar. Han ser nöjd ut och går vidare. Pratar om kärlek. Det låter som om han läser poesi. Och varför inte?

Det är nästan löjligt enkelt att ta sig till Greenwich Village. På vägen dit passerar man Chelsea Hotel där Janis gjorde Leonard lycklig någon gång för knappt 40 år sedan medan bilarna passerade utanför. Väl i The Village så försvinner hetsen från den övriga staden plötsligt. Det är en påtaglig känsla av att man kommit till en annan del av staden och inte bara en stadsdel. Jag ser mig om.

Och där anar jag Allen Ginsbergs ande bakom ett träd. Han frågar:

- America when will you be angelic? When will you take off your clothes?

Jag tittar bort en sekund för att se om mitt sällskap också ser honom men när jag pekar så är han borta.

New Yorks skyline reser sig som fond i dikterna. När jag vandrade genom Greenwich Village letade jag efter adresserna där Allen levde sitt liv. Vi drack kaffe på Café Figaro i hörnet av Macdougal and Bleecker Street där Ginsberg tillsammans med Kerouac, Corso och Burroughs drack sitt kaffe och läste det dom skrivit högt för alla som ville lyssna.

Utanför lunkade New York City förbi. Och för ett kort ögonblick satt jag mitt i de dikter han skrev.

Och det var en svindlande upplevelse.

Jag längtar alltid tillbaka till New York. Jag missade så mycket när jag var där. Antagligen missar jag något nästa gång också. Jag saknar känslan av att vara mitt i alltings allt. Epicentret. Manhattan är hjärtat. Utgångspunkten. Så känns det. Kanske är det fåningt att säga så. Men New York tog sig in i mitt skinn på bara några dagar.

Jag saknar att äta frukost på stående fot med en bagel i ena handen och blaskigt amerikanskt kaffe i den andra. Jag saknar att dricka öl från Brooklyn Brewery på den där puben i Greenwich Village. Jag saknar Union Square Park. Jag saknar att titta på mäniskorna som alltid är på väg eller inte alls. 5:e Avenyn sträcker sig som en orm genom staden. I ena änden bohemer, i mitten glittrar juveler och i norra änden spelas salsa.

När tunnelbanan passerar under gatan vibrerar marken. Röken stiger ur gatubrunnarna. Och när natten sänker sig över Amerika såglittrar miljoner lampor och fasader. Det är sanlöst vackert.

Vi åker snart igen.
---
Har du för många skivor?
Jag skulle inte tro det...

Genomlysning

Ibland sätter jag mig med ett blankt uppslag i anteckningsboken. Jag har en liten svart bok som jag alltid bär i innerfickan som jag skriver i. Man ska alltid ha en anteckningsbok med sig. Och en bra penna som ligger skönt i handen. Under perioder kommer det inga ord. För det mesta kommer det några ord. Konkreta tankar eller abstrakta bilder.

Hur som helst. Skrivandet är ett motstånd. Ett erövrande av språket. När jag gick i skolan var jag knappast klassens ljus. Mitt medelbetyg var alltid runt tre. Varken bra eller dåligt. Sämst var jag i matematik. Jag tror att jag är sifferblind. Sifferserier kan få det att fysiskt värka i huvudet. Det gjorde det då och det gör det nu. Matteläxorna var ett helvete.

Men språk har jag aldrig haft svårt för. Jag läser och kommer ihåg. Jag kan skriva långa texter som är sammanhängande. Men grammatik är jag usel på. Kanske för att det påminner om matematiken. Ett system där allting har sin plats. Jag gillar inte system.

Skrivandet handlar om revansch. En revansch mot de klasskompisar som alltid låg tio kapitel framför mig i läroböckerna. En revansch mot lärarna som alltid satte låga betyg på det jag gjorde i skolan. En revansch för mig själv. Kanske var det därför jag började skriva överhuvudtaget. För att bevisa för mig själv att de andra hade fel.

Med facit i hand så kan jag konstatera att jag idag i stort sett lever på att skriva i olika former. Jag jobbar i en biblioteks- och informationsorganisation. Jag har gjort "karriär" som frilansjournalist och intervjuat och skrivit om stora artister. Jag har tillsammans med Alex startat den här sidan. Jag har gett ut en diktsamling.

Jag känner mig rätt stolt över mig själv.

Min svarta anteckningsbok är mitt hjärta.

---
Och så lite reklam:

Ambientkväll på Kaka
Memento - Eskilstunas alternativa musikscen
Söndag 24/2 kl. 19:00, Café Kaka (Kyrkog. 6)

GREG HAINES (UK)
LIBRARY TAPES (Gävle)

DJ: Tom Holmlund

På söndag den 24 februari bjuder Memento på en stilla ambient kväll på Café Kaka. Två grupperingar framträder. Utländskt storfrämmande är engelske cellisten Greg Haines som 2006 släppte sitt hyllade debutalbum "Slumber Tides" på det norska bolaget Miasmah. Med framför allt sin loopade cello skapar Haines en otroligt stämningsfull och vacker musik. Svenska Dagbladet gav skivan näst högsta betyg och skrev: "En fullmogen frukt färdig att varsamt plockas." Library Tapes är ett enmansprojekt bestående av pianisten David Wenngren från Gävle, som har släppt tre skivor sedan starten 2004. Precis som Greg Haines kan man säga att Library Tapes skapar experimentell post-klassisk musik, dock med piano i fokus istället för cello. Den senaste skivan "Höstluft" fick en fin recension i ansedda Pitchfork Media - 7.4 i betyg av 10 möjliga.

www.myspace.com/greghainesmusic
www.myspace.com/librarytapes

Mitt krig del 3

Jag sitter på tåget och lyssnar på Tool och läser Majakovskij. Någon tycker att jag är pretentiös ibland. Jag förstår inte varför. Jag är mest glad över att solen faktiskt är uppe klockan 7.04.

Det har varit mycket krig denna vecka. Jag vet inte riktigt varför jag har tänkt så mycket på det. Någon sorts försenad 30-årskris kanske. Kanske för att man har en son hemma som springer omkring och bara är så där lycklig som barn kan vara.

Människan har alltid fört krig mot sig själv. Den första formen av kommunikation mellan människor var förmodligen någon form av våld mot någon annan i kampen om mat. Det är en ond cirkel. Och jag vet inte vilken väg man ska ta för att komma ur den.

Ge freden en chans sa Lennon. Peace sells... whos buying? sa Dave Mustain. Whats going on? undrade Marvin Gaye. Ja det kan man verkligen fråga sig. Den ryska björnen kliar sig sömnigt i sitt ide och morrar i sömnen . Han vill ut igen. Amerikanerna seglar på världshaven med sin förstörelsemaskin som om de ägde världen. Och civilisationens vagga står i brand.

Har vi någon anledning att tro på framtiden?

Jag har mitt svar klart. Har du?

Mitt krig del 2

Bomber sprängs i Kosovo. Kriget lurar bakom varje gatuhörn. Jag tänker på TV-bilderna från Srebrenica där befälhavare Mladic klappar en liten pojke på huvudet och FN-soldaterna artigt står bredvid. Vi anade inget. FN-soldaterna visste. Det Jugoslaviska kriget lever i mitt minne.

Det fanns två krig till. Det första Irak-kriget. det passerade väl mer som en Melodifestivalutagning i TV. Välregisserat och snyggt. Det rörde mig inte ryggen. Folkmordet i Rwanda var mer verkligt fast i efterhand. Ingen förstod vad som var på gång för an det var försent.

Det är märkligt hur man låter krigen bli en del av ens personlighet. Man förhåller sig hela tiden på något sätt till dem. Men man låter inte hela hemskheten komma fram. Kriget finns där mer som en idé. En tanke. Kanske är det en försvarsmekanism. Kanske är det för att medierna inte visar hur fruktansvärt det egentligen är. Om Rapport skulle visa de värsta TV-bilderna från väpnade konflikter så skulle folk nog bry sig mer. Det är jag övertygad om. Demonstranter skulle storma ambassader.

Men sådana bilder får man aldrig se.


Dia Psalma - Kalla sinnen (Live Arviafestivalen)

Mitt krig del 1

Sniper Alley - Sarajevo

När jag läser om Kosovos självständighet så kan jag inte låta bli att känna hur kalla vindar från förr drar genom sinnet. Kriget på Balkan i början av 90-talet är min generations stora krig. Under den tid som jag som mest bildade mig uppfattningar om hur världen fungerade rasade det värsta kriget i Europa sedan det förra världskriget. Folk dog i läger, på gator och på landsbygden. Omvärlden var paralyserad eller bara ointresserad. Flyktingarna kom i busslaster. Rasismen grodde i Sverige. Och i Sarajevo kunde man bli skjuten av krypskyttar om man gick på fel gator. Vilket var de flesta av dem antar jag.

Krig är ett helvete.

Så när nu Kosovo bryter sig ur Serbien så rivs minnena upp igen. Många frågar sig om det kan bli krig igen. Och svaret är nog tyvärr ja. Fast jag tror inte att det kan ske i sådan omfattning som sist. Jag hoppas inte det. Men man ska inte underskatta nationalister och annat galet folk som tar till metoder för att nå sina dunkla mål. Men än så länge är det relativt lungt.

Och jag sätter min tillit till människan.

Noteringar 15 februari

Domkyrkan i Linköping - gamla hemtrakter

Open Trio var riktigt bra igår. Man sitter på ett trevligt kafé. Dricker sin latte. Tittar ut och där passerar männsikor, bussar och bilar. En stjärna lyser klart från den kalla vinterhimlen. OCh inne i värmen spelar tre unga män jazz som blir ett perfekt soundtrack till tillvaron. Och alltihop sker i Eskilstuna...
*
Dagens stora fråga: när ringer de från dagis och säger att han har feber. Igen. Förskolan måste vara rena drömmen för forskare som vill studera bakterier och virus...
*
Imorgon ska jag besöka Östergötland. Jag bodde i Linköping under studietiden. Östergötland har en plats i hjärtat. Trevliga människor, underbar dialekt. Under den första tiden efter flytten så hade jag hemlängtan. Den har gått över nu men det är alltid trevligt att återvända.
*
The Field är just nu ett perfekt soundtrack.
*
Vad händer när vå hundera personer plötsligt fryser fast i tiden på Grand Central Station i New York City? Se själva:


Se fler sociala eperiment här: http://www.improveverywhere.com/

Vårpremiär för Memento - Open Trio

Open Trio

Min favoritmusikförening Memento i Eskilstuna har premiär för vårens aktiviteter ikväll. dessutom har man en ny mycket snygg webbplats där man kan läsa allt om vad som händer.

http://www.klubbmemento.com/

Kvällens spelning är följande:

Torsdag 14/2 kl. 19:00, Café Kaka (Kyrkog. 6)

OPEN TRIO (Stockholm)
DJ: Johan Carlsson

Open Trio (f.d. Saga) är en jazztrio från Stockholm. De har turnerat runtom i Sverige och Europa. Debut-CD:n ”Färger” kom 2003 och All About Jazz skrev: ”By turns moody, joyous, exuberant, and somber, Saga plays jazz that mixes Scandinavian folk flavors, neoclassical influences, and free playing in an enticing way.” I vår släpps deras andra album på Found You Recordings. Trion består av Joakim Simonsson, piano, Pär-Ola Landin, kontrabas och Daniel Olsson, trummor.

www.myspace.com/opentrioswe

Vakna!

ansiktet är
tusen ögons bilder

kvinnan framför mig
luktar billgt godis
och cigarettrök

orden är tomma
liksom ögat

men du och jag
är summan
av alla ögonkast
---
du vaknar
precis som du gör
varje morgon

månen
ligger ny
i sin vagga
och i öster
kommer gryningen
ivrigt rusande

du vaknar
låter ljuset
nå ögats mitt
och gnistan
i kroppen
sprakar till
och jagar drömmen
på flykt

verkligheten
tränger sig
ovälkommet på

du vaknar
barnet fortsätter
att sova tryggt
och du sitter där
och betraktar
de lugna
andetagen
de avslappande
armarna
och de slutna
ögonen

det är rofyllt

du vaknar
och inser
att livet
skyndat sig
förbi
du ser spåren
i frosten
i gräset
och du undrar
vad det var
du inte
hann med

du vaknar
varje natt
tittar på
klockan
och hör
stjärnornas urverk
dras
över himlavalvet

sekund för sekund

här
i den svarta evigheten
vilar människan
tryggt

och så
vaknar vi
igen
---

Läs mer om att vakna här!

En bok föds

På lediga stunder sitter jag och försöker redigera ihop nästa bokprojekt. Det kommer att bli en ca 200 sidor tjock sak med intervjuer jag gjort mellan åren 2002-2008 med hårdrocksmusiker. Jag har under många år frilansat för diverse tidningar och webbplatser och då fått möjligheten att få prata med många av mina gamla idoler. Boken kommer att få namnet "Rockbox - intervjuer 2002-2008" som en hyllning till det radioprogram jag lyssnade på i mina tonår. Jag bjuder på ett utdrag ur det eventuella förordet till boken här:

"Vad får en 15-åring att troget slå på radion varje lördagskväll klockan 18.15 i över nästan tre år? Och dessutom spela in det som sänds på C-90-kassetter som rymmer ett program på varje sida?
Hårdrock!

Under åren 1987 till 1989 var Pär Fontander Gud i mitt liv och kyrkans namn var Rockbox.. Han var den som spelade all den musik jag älskade då och fortfarande älskar mest av allt. Kiss, Iron Maiden, Anthrax, Slayer, Metallica, Megadeth, Candlemass, Whitesnake, Mötley Crüe och många fler band som regerade hårdrocken på 80-talet.

Just det årtiondet var den tid då jag gick från barndom till ungdom. Identitetssökandet var det primära och på den tiden fanns det två vägar att gå. Man blev hårdrockare eller synthare. Jag valde det förstnämnda. Mina idoler var långhåriga och spelade Djävulens musik. En del hade till och med smink…

Fast hårdrocken hade egentligen blivit central redan innan Rockbox. Jag vet exakt vilken tidpunkt som jag bestämde mig för att detta var musiken i mitt liv. När Cia Berg visade videon ”I wanna rock” i programmet Bagen på statstelevisionen med gruppen Twisted Sister var det kört. Från den sekund Dee Snider & Co började misshandla den stackars rektorn i videon så var jag såld. Jag misstänker att det finns fler i min ålder som delar denna erfarenhet där ute.

Men steget från att lyssna på hårdrock till att faktiskt börja intervjua sina hjältar är ganska långt. Att vara ett fan är en sak och journalist en annan. För mig startade det nog när jag började skriva recensioner på de plattor jag köpte och satte in mängder med A4-sidor i en pärm fullklottrade med åsikter. "

Boken kommer förhoppningsvis att bli klar inom en månad eller två och sedan kan man köpa den på Vulkan.se.

Noterat 8 februari

Britney Spears är utskriven från psyket. Är det någon mer än jag som tycker att det har helt tappat propotionerna det här? Stackars tjej. I början av hela den här cirkusen så vardet ju mest roligt att se hur lätt man kan göra skandal men nu mår ju tjejen uppenbarligen väldigt dåligt i huvudet. Och kanske bör man backa ett par steg innan hon helt går under. Britney är mest en tragedi idag.
*
Tragiskt är det också att se vad det är som verkar vara det viktigaste i medierna i dagarna. Det är direktrapportering från repetitionerna av Melodifestivalen. Direktrapportering! Allvarligt folk vad är det med er? Vill ni läsa om detta? Eller om repetitionerna inför fredagens Let's Dance?

Skärpning!
*
En fågel viskar i mitt öra om storartade evenemang i sommar. Jag kan inte avslöja var och när och vad det är som händer men det är oerhört. Att under flera dagar få så mycket till livs för själen som det här handlar om förutsatt att allting klaffar kommer att bli ren lyx.
*
Precis när jag trode att jag tröttnat på hård metal åker jag dit igen. Och jag åker dit på precis det jag alltid åker dit på. Iron Maiden.
*
Bengt Jangfeldts biografi om Majakovskij "Med livet som insats" är oerhörd. Jag säger det igen: oerhörd!

Spatsiba!

Minneslista

Nästa gång jag kommer till New York så får jag inte missa följande:
- Konstgallerierna i Chelsea
- Harlem
- Gå på minst en gospelkonsert
- Gå på minst en poesikväll
- Upptäcka Brooklyn
- Besöka fler skivaffärer, boklådor och andra affärer
- Äta bagels

bland annat.

Låt inte dom jävlarna ta dig!

Klåfingriga politiker lägger ner och sparar. Vänner blir satta på backen utan en aning om sin framtid. Man blir illa berörd eftersom man vet att man befinner sig i en sådan position att man kan vara nästa offer om man inte passar sig.

Vad ska man säga?

Lycka till?

Det ordnar sig säkert?

För det gör det ju naturligtvis på något sätt. Men vägen dit är alltid både lång och svår. Man blir inte bara av med ett jobb. Man blir av med en del av sin identitet. Man faller ur ett kontaktnät.

Men mitt kontaktnät faller du i alla fall inte ur.
Det går liksom inte för sig.

Rapport från sjuksängen

Bristen på uppdaterinar beror på feber och elände. Men nu börjar det vända. Så här kommer några noteringar:

TV4 Film har visat filmer med Eddie Murphy de senaste dagarna. "The Golden Child", "En prins i New York" mfl. Fan vad bra han var den där Eddie på 80-talet. Bäst i "Ombytta roller" och "Snuten i Hollywood". Nej jag skämtar inte. Han var skitbra ju. Vad hände?
*
Iron Maidens DVD "Live After Death" kommer snart. Om två dagar. Jag längtar.
*
När jag hämtade posten idag så klev jag ut i fågelsång, solsken, smältande snö och vårens lukter från marken. Undrar hur länge jag har varit sjuk? Har det varit vinter? Leve våren!

Full service bör återupptas inom kort på denna blogg.