Vägvisare

Vi har flyttat.

Här händer inget mer.

Gå till:

www.riotbrain.se

eller

http://riotbrain.wordpress.com

Ses där!

Evolve, improve!

Livet rullar på i en vådlig fart och stora förändringar väntar. Nya utmaningar kräver omprioriteringar vilket kommer attpåverka Riotbrain på olika sätt. Fast inte till det sämre.

Inom en inte alltför snar framtid byter sidan utseende och koncenterar sig på två saker: blogg och artiklar. Det blir blogginlägg som vanligt men kanske lite mer sällan med artiklarna under en tid. Jag hoppas att ni hänger med oss in i denna nya sköna värld.

Vårt syfte med sajten är det samma: Att lyfta fram det vi tycker är bra och gör livet lite roligare att leva. Vitaminer för själen och intellektet.

Det mesta som finns på dagens sajt kommer att finnas på den nya. Dessutom ska vi försöka få ut det material som nu finns publicerat endast som digitala tecken i bokform under sommaren. Vem vill inte ha en Riotbrainbok i sin hylla?

Så häng med oss in i framtiden.

The Dawn Of Man

Hemma hänger sonen mig i byxorna och vill bygga med Lego. Hela tiden. Barns tålamod kan vara antingen evigt eller icke existerande. Oftas så är det både och.

Jag ser "Bladerunner - the final cut". En vacker och sorgsen film om ursprung. Det regnar. Precis som här. Framtiden är inte längre bort än så.

Direkt efter ser jag "2001 - a space odyssey". Vacker den med. Och lika sorglig. Scenen när den förhistoriska männsikan skata börjar slå ett ben i marken för att i samma ögonblick inse sin makt att förstöra och försvara sig med våld kan vara en av filmhistiorens mäktigaste och samtidigt mest skrämmande.

På radion talar Alinge om ett annat sekel. Att han pågår i en annan tid.

Jag ställer om min klocka.

Lokalpatriotisk bensin i blodet

Nästa vecka lägger norska Statoil ner bensinmacken i Kolbäck där jag bor. Kvar blir en automatstation utan betjäning. Det är synd. Under hela min uppväxt fram till idag har man kunnat köpa bensin, tidningar, godis och annat kul där. Och träffat människor. Som ung satt vi mopedburna fjuniga killar på bänken framför BP-macken som det var på den tiden och väntade på att.. ja vad nu 15-åringar väntar på.

Men hur som helst. Det har varit en mötesplats mer än en bensinmack. Det är synd att Statoil inte förstår det. Och ännu mer synd att företaget inte låter någon driva kiosken separat.

Så nu har vi ingen bensinmack, inget riktigt postkontor, ingen bemannad tågstation, ingen konstfrusen isbana och monopol på matbutiksmarknaden. Dessutom ska man lägga ner en grundskola.

Men så är det väl. Storfinansen (och kommunen för den delen) bryr sig inte om sin plats i samhällsbygget och ser bara till vinstmarginal och förtjänst.

Besök gärna Kolbäckshembygdsförenings bildarkiv och förundras....

They don't make jews like Jesus anymore

I fredags var det 40 år sedan Martin Luther King sköts. Han mötte samma öde som så många andra personer med sådana egenskaper gjort under historiens gång. Sen inser jag att en sådan som King eller Gandhi inte finns längre och inte har funnits på 30 år.

Var finns våra moderna helgon?

Var finns vår tids Martin Luther King? För det finns frågor att samlas kring även idag eller hur? Var finns dom som ger oss hopp om en bättre värld? Var finns dom som kan ge oss en vägvisare in i framtiden?

Barak Obama?
Jag tror inte det.

Tills dess att ett nytt helgon uppenbarar sig får ni inspireras av Kings sista tal:

SNABBINTERVJU: Bilder av New York

Har du någonsin funderat på att åka till New York? Ja det borde du i alla fall göra om du nu inte gjort det.

Ett utmärkt ställe att börja sin resa till det stora kulturäpplet i väst är att gå in på Brian Dubes bildblogg New York Daily Photo där Brian lägger upp en bild om dagen på staden som aldrig sover. Dessutom skriver han inspirerat om varje bild och plats.

Riotbrain tog ett snabbt snack med Brian om hans blogg.


What is it that makes New York so special?
- Diversity, edge, density.

What's the purpose with the photoblog?
- Start was inspired by ParisDailyPhoto as seen by my friend Lucy who proposed the idea and worked on it with me the first few months. The original concept is to give a slice of daily life for outsiders. I have gone much further with the site. I try to find the lesser known or give a personal side to known.

For how long have you been taking photographs of the city?
- For this website, since March 2006.

Describe the typical New Yorker.
- Clichéd, but there really are not many typical New Yorkers. Many, many are new to this country or city. Ethnic minorities. In time though most that stays do become very street smart, confident, and able to keep up with the speed and competition.

For a first time visitor what would your advice be to see, stay away
from and to do?
- There are very few things in NYC to avoid - any of the classic things are worthwhile. For activities I would recommend TimeOut New York - everything is listed. One could scroll my site for some ideas- soon I will have it organized by categories etc. The list is too long for here - perhaps I should put together something comprehensive on my blog.


Besök bloggen: http://newyorkdailyphoto.blogspot.com/

Foto: Chrysler Building, Brian Dube

Sveriges Televsion vs plånboken

Jaha så ska SVT spara massor med pengar. Produktioner läggs ner eller flyttas in till moderkakan i Stockholm. Det är synd tycker jag. Som ivirg påhejare av public service ser jag helst att man lägger ut ännu mer i landet och verkligen blir hela Sveriges television.

Som kanal för kunskap är SVT oslagbart i TV-världen. Se bara på tablån under dagarna måndag till onsdag: Kobra, Babel, Arty, Velvet. Lägg därtill dokumentärer och Musikbyrån.

Så varför saknas det pengar?
Kan svaret vara Melodifestivalen?
Svaret är ja.
---
Inom några veckor hoppas vi här på Riotbrain att vi ska kunna visa upp en helt ny webbplats. Ett nytt format fullmatad med allt som vi har nu plus lite till.

Vi söker fler skribenter. Gillar du vårat upplägg och känner att du kan bidra tveka inte att skicka in några rader om dig själv och några exempel på vad du kan till riotbran@gmail.com.

I believe the government that governs best is the government that governs least.

Jag begriper inte hur iskall Stephen Colbert kan vara när han gör detta:

Inlägg # 666: Om vikten av historielektioner

Jag har nu nått inlägg 666. Odjurets tal. Men till skillnad från rikstöntens Alex Schulman ständiga gnäll om hur hans blogg blir monster hela tiden så tycker jag att den här bloggen har blivit något rätt bra. Och jag hoppas ni som läser den tycker det samma. Ni är några trogna som återvänder regelbundet. Det tackar jag för.
---
Men det var tidningen Mojo jag tänkte skriva om idag. Det senaste numret hade en fet artikel om Rolling Stones och året 1968 då bandet gick från farligt snygga popkillar til dödligt häftiga rocksnubbar med politiskt patos. Dessutom en genomgång av klubben Roxy i London som närde punken 1977. Och mycket annat.

Gubbrock sa Bill. Nödvändig historielektion säger Bull.

I en tid där höjden av musikalisk perfektion är att vinna Idol så behöver vi ständigt påminnas om vad pop- och rockmusiken egentligen var då den var som viktigast. Då gjorde musiken verkligen skillnad. Den närde den önskan unga hade om någonting annat. Men någonstans under 80-talet så glömde vi bort allt det där. Det är min teori i alla fall.

I allt glättigt så försvann idealismen och allting strömlinjeformades.

Det är här en tidning som Mojo kommer in. En tidning som törs sätta Bob Dylan på omslaget minst en gång om året och säga: läs och lär. Och sen ska man komma ihåg att Mojo faktiskt till skillnad från många andra tidningar i samma segment skriver om ny musik och blickar framåt. Det är det som är skillnaden.

Mojo finns på Pressbyrån. Passa på at köpa den nu, det är kampanjpris. Endast 49 spänn och då får du en cd-skiva på köpet!

NY INTERVJU: 20 år med The Levellers

- Vi skulle aldrig kunna bli politiker. Vi har missbrukat alldeles för lite droger och knullat alldeles för få prostituerade. Så vi blev musiker istället.

Jeremy Cunningham skrattar gott efter att ha konstaterat att musik är det bästa sättet för 20-årsjubilerande The Levellers att nå ut med sitt budskap. Riotbrain har ringt upp Jeremy för att prata om bandets två årtionden som band. Men samtalet glider kanske inte helt oväntat in på dagsaktuella politiska frågor, vinylskivor och statusen för modern popmusik.

Läs intervjun med Jeremy om The Levellers här

Något om att läsa

Jag är inblandad i ett projekt som ska främja läslusten i Sörmland. Det är ett spännande arbete. Själv började jag läsa Kalle Anka när jag var liten. Sen gick jag över till Marvel. Spindelmannen och X-Men ni vet. Min första stora "riktiga" litteraturupplevelse var Stephen Kings "Pestens tid". Det är fortfarande en av mina absoluta favoritböcker.

Tack vara litteraturintresserade kamrater så började jag läsa väldigt mycket när jag var runt 20 år. Jag var kanske lite sen. Men jag hade saknat rätt förutsättningar. I det här fallet var det arbetslöshet och smarta polare som krävdes. Jag plöjde genom hela litteraturhistorien mellan åren 1992 till 1996. Jag idiotläste Dostojevski, Kerouac, Strindberg, Åkesson, Ekelöf, Malmsten och hudratals andra författare.

Läslust (vilket tråkigt ord) väcks i människors huvud när de upptäcker att de sakna verktyg för att berika sitt liv. Det är så det fungerar med det mesta tror jag. Det går att säga så om musik och mat också. Därför är det viktigt att man gör litteratur vad det än må vara för litteratur tillgänglig för alla. Öppna biblioteken. Ställ fram böckerna. Låt det vara gratis. Uppmuntra läsningen vad det än är. Bara man läser någonting.

Den 23 april är det Världsbokdagen. Då läser Nomadteatern högt för allmänheten i centrala Eskilstuna. Det ska bli kul att se folks reaktioner.

NY INTERVJU: Ström i P2 är tillbaka!

- Det finns något djupt fascinerande med den elektroniska ljudbilden som kan vara svår att sätta fingret på och förklara i ord, utan att ramla rakt ner i floskelfällan. Det började när jag som nioåring hörde Visages “Fade To Grey” och fortsatte med Landscapes “Einstein A Go-Go” - båda på P3:s Poporama med Kaj Kindvall. Det var något helt nytt och jag reagerade med att sugas in totalt i musiken.

Så säger Mats Almegård som är en av programledarna i P2:s Ström som är tillbaka i etern. Med musik, intervjuer och reportage så speglar Ström en musikvärld som lever och frodas överallt. Mest i Tyskland men också i Sverige. Ström ger dig total koll på läget.

Lyssna på Ström som börjar sändas igen på onsdag 26 mars kl 21.30 i P2.

Länk till Ström

Läs intervjun med Mats Almegård här

Vi tar påskledigt. Tillbaka på tisdag.

The weight of the world is love.
- Allen Ginsberg

Jag vill bli elektrisk

Jag tror att det började med Miles. Elektrisk krigare. Min polare Stefan tipsade mig om "Bitches brew" och jag var såld. Lyssnade på den om och om igen i veckor. Jag frågade om han kunde tipsa om något nytt. Något annat än det jag lyssnat på i flera år och det ofta i yrket. Jag behövde nya impulser. Det är så jag funkar. Har alltid gjort. Impulsberoende. Miles tog mig till en annan planet. ett annat universum. Någonting så långt från jazz som det bara går att komma men ändå inte.

Så vandrade jag vidare och blev ännu mer elektrisk. Elektronisk. En uppsjö av experimentmusik passerade genom min trumhinna och in i huvudet. Utforskarhungern var väckt. Jag ville ha ljud i alla former. Internet såg till att förse mig med vad jag behövde. Man måste älska MySpace, Pitchfork, Soundofmusic och alla andra ställen där musiken lever idag. Och på Kafé Kaka där Memento låter den leva. Och nästa vecka på Eskilstuna konstmuseum där minifestivalen Transformation of sound äger rum.

Jag lever i ett ständigt brus av ljud. Min vän Alinge skickar meddelanden i natten. "Ljud - alltid ljud" säger han.

Så sant.

Någonting om fred och kärlek

När snön faller utanför redaktionsfönstret så kommer det meddelanden från Dalarna om sommaren. Ja alltså inte att den har siktats men att det kan komma att bli minst lika trevligt som förra året i månadsskiftet juni/juli.

Peace & Love heter festivalen. Borlänge heter staden. Just den här festivalen är lite speciell. Den har ett syfte. Det hörs kanske på namnet. Och jag kan intyga att det är en festival som lever upp till namnet. 20.000 personer som bara är där och gillar varandra, musiken och platsen. Och möten med vänner (se bild). Man kan behöva det ibland.

Förra året var det Iggy som var där. I år Johnny Rotten. Och man har temadagar innan själva musikfesten drar igång. Vakna! är temat i år. Diskussioner och möten. Nattlig poesi vid elden och en massa annat.

Ute faller snön. Men hjärtat är varmt.

Bara tre månader kvar...

Losing my religion....

"Like R.E.M. "Shiny Happy People" "Hey Hey Hey Hey Hey! Pull that bus over to the side of the pretentiousness turnpike, alright!? I want everybody off the bus. I want the shiny people over here, and the happy people over here, ok! I represent angry gun-toting meat-eating fucking people, alright!" Sit down and shut the fuck up Michael!" - Denis Leary

Michael Stipe är en underskattad person. Jo jag tycker faktiskt det. Folk avfärdar honom ibland som den där mystiske killen som sjunger i R.E.M. han har en fantastisk röst. Han är konstnärlig och har vettiga åsikter om saker och ting. Han är oerhört sympatisk. Jag önskar att jag hade honom som vän. Så känns det i alla fall. Jag tror att han är rolig att prata med om allt och inget.

Bäst är han kanske som textförfattare. "Losing my religion" kan avfärdas om en pretentiös 90-talspekoral men sanningen är att det är en fulständigt lysande text om vilsenheten. Jag förstår att det är lätt att göra sig rolig över den. Den tar sig själv på allvar den där låten. Och R.E.M. tvekar inte att vara pretentiösa. Men texten och rösten... Jag blir svag varje gång. Faktiskt. Jag erkänner.

I början av april kommer R.E.M. med en ny skiva. "Accelerate" heter den. Den är bra. Och här är singeln "Supernatural Superserious".

Is this art?

Varför spelas signaturen till Kulturnyheterna i P1 med cello? undrar jag plötsligt. Förklaringen kommer snabbt och brutalt. För att "kultur" fortfarande är lite finare än allt annat. "Snobbism" är ett annat ord som betyder samma sak. Men åter till Kulturnyheterna.

Mats Arvidsson heter en man som fungerar som kulturexpert i programmet. Han tycker saker om konst. Nu tyckte han inte om Sollentuna konstmässa. "Det är är det tunnaste jag sett. Och jag har sett mycket." säger han med överlägsen stämma rakt ut i etern. Det kryper i mig.

Visst kanman recensera konst men man måste vara lite ödmjuk också. All konst måste få finnas. Och det är beskådarens privilegium att bestämma om man vill titta mer. Inte den åldrande bittre recensenten.

Mats Arvidsson är en fossil som tillhör 1900-talet. Han tror att "kultur" är något som är lite finare än allt annat. Men här kommer en nyhet för Mats och alla andra som tror som han: så är det inte.

Kultur skapas av dig och mig. Av oss alla. Gatukonsten är lika fin som den som hänger på museerna. Hip hop har samma värde som Beethoven. Så länge det säger något om vad människor känner och vill så är det konst och kultur.

Det är dags att riva elfenbenstornet.

Riotbrain delar ut dynamiten.

Ett Filter i tillvaron

Vi hänger på mediehypen. En ny tidskrift har fötts. Filter heter den och det första numret kommer i dagarna. Chefredaktör är tidningsräven Mattias Göransson och med sig har han bland annat Ika Johannesson. Tanken är att Filter ska bli en svensk Rolling Stone eller Vanity Fair som speglar Sverige i framtiden med långa reportage. Låter intressant hoppas att de lyckas. Göransson verkar vettig hur som helst. Så här säger han i dagens DN: -

- Jag inbillar mig att nästan alla journalister som har fast anställning skulle kunna hitta utrymme för egna passionsprojekt. Tidningsredaktionerna lägger tid på fel saker; folk sitter vid sina skrivbord i stället för att gå ut, läsa, möta folk, åka buss... Ska man kunna ta betalt för journalistik i framtiden så är det inte det snabba och flamsiga, utan det oväntade och unika man kan sälja.

- Jag måste ju säga det här och tro det för annars överlever inte vi. Men jag tror det på riktigt. Gör man något man gillar så känner folk det. Se på Offside eller Populär Historia i Lund som är Sveriges mest framgångsrika tidning just nu och exporteras till andra skandinaviska länder - eller musiktidningar som Sonic och Opus. De är alla entusiasttidningar. Byggda på passion.

Skönt att höra att det finns publicister idag som tror på journalistiken i en tid då bilder på Britney Spears underliv säljer kvällstidningarna istället för viktiga nyheter. Länk till Filter hittar du till höger.
---
Justja, vi har en ny logga på Riotbrain också. Meddelas endast på detta sätt.

En riktig svensk håller käften när andra pratar skit

Yrvaken upptäcker Ann-Charlotte Marteus på Expressen att det förekommer rasistiska åsikter i Sveriges Radio P1:s debattprogram Ring P1 som sänds varje dag. Idén med programmet är att folk ska kunna ringa in och säga sin åsikt om saker och ting. Inte helt överraskande utgörs majoriteten av dem som ringer in av rättshaverister och...ta ta folkhemsrasister. Invandringen är en stor fråga för folk. Marteus verkar lite överraskad av det faktum att folk därute i stugorna är rasister. För så är det på många ställen i detta land. Kanske inte så till den grad att de rakar av sig håret och heilar på gatorna men lite lagom svenskt i smyg.

Ring P1 visar upp dem i all sin fulhet och jag tycker att det är bra. Det legimiterar inte på något sätt deras åsikter och det jag har hört (och det är en del) bemöts av programledaren som försvarar demokratin och mångfalden. Jag har svårt att se problemet med detta på det sätt som Marteus gör.

Problemet är snarare att det verkar vara väldigt få som käner sig manade att ringa in och försvara just demokratin, mångfalden och den sanna svenskheten. Av den stora allmänheten hörs inget. Och det är demokratins största fiende.

Tystnaden.

Det är den som låter Sverigedemokraterna vinna röster i kommunalval. Det är den som tillåter hatbrott mot invandrare och homosexuella. Det är den som låter rasismen gro ute i det svenska folkhemmet.

Det är dags att bryta den. Och det har varit det länge.

Lyssna på Ring P1 här

NY INTERVJU: Magnus Olsson, chefredaktör för Soundofmusic.nu

- Sökande, vill inte tvinga in sig i musikaliska hörn. Öppen. Eller ibland sluten och inne i hörn som ingen annan vill vara i. De som utövar den vill något mer än att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Så beskriver chefredaktören för Soundofmusic.nu, Magnus Olsson, den experimentella musikscenen just nu. Och Sound Of Music skriver om just denna musik och fyller därmed ett stort tomrum i den svenska musikpressen.

Riotbrain gillar sånt som vägrar vara mainstream så vi ställde några frågor om Soundofmusic.nu.

Läs intervjun här

Enkelheten är hårdast av allt

"If Lou's doing Bowie, and if Bowie's doing Lou, then Lou is still doing Lou." - Lester Bangs i "Almost Famous"

Jag går ner för Drottninggtan i Eskilstuna. Velvet Underground spelas i mp3-pselaren. Bananskivan. Lou Reed är världens hårdaste man. Han är New York. Och jag känner mig nästan lika hård där jag går även fast jag är långt från The Bowery eller Lower East Side.

Men Velvet Underground gör det med mig. Jag känner mig som Lou Reed. Musiken har den makten. Den skapar identiteter som man vågar släppa fram när man har ett soundtrack.

Vad är det då som är så bra med Velvet Underground förutom Lou Reed då? Enkelheten kanske. Det är ingen fluffig ljudbild och det är inget onödigt lulllull. bara rå rockmusik som med hjälp av Mo Tucker bankas in i skallen. Och Reeds lätt apatiska stämma som mässar om heroin, langare och bondage. Det är enkla popsånger och ylande experimentpsykelia. Det är New York på 60- och 70-talet.

Jag gillar den första skivan bäst. Den har det där. Det DÄR. Man kan inte direkt sätta fingret på det men DET finns där. Den där pirrande känslan som alla bra musik framkallar.

Så går man där med. Och känner sig som Lou Reed.

8 mars

Klicka

I det vita rummet

Upptäckte att Sveriges Radios dokumentärredaktion gjort en hel timmes granskning av fantastiska KLF och männen bakom gruppen som kom, förde gerillakrig mot musikindustrin och försvann.

- De är som victorianska äventyrare med massor av pengar, som bygger månraketer på bakgården eller bestiger Mount Everest. Så säger Craig McLean, journalist och redaktör på The Face i London, om Bill Drummond och Jimmi Cauty, mer kända som The KLF.

Lyssna på programmet här

Eller ladda ner det här (högerklick osv)

Jag älskar som sagt public service...

Man behöver egentligen inte mycket för att bli glad...

Det kom en påse med två skivor i internposten. Helt oväntat. Underworld, Nightmares on wax, David Last, Primal Scream, Iron & Wine, Jungle Brothers, Electronic, John Lee Huber Ocote Soul Sounds, Fredrico Aubele och många fler spelar musik i mitt öra jag aldrig hört örut. Det är fantastiskt. Lappen som satt på sade: "du kanske har mer glädje av dessa skivor än att de ligger hemma hos mig och skräpar".

Ja verkligen.

Människors snällhet och generositet är sådant som man kan leva på i flera dagar. Och utanför skiner solen och det sägs att det är vår i luften.

Tack Tom.

NY INTERVJU: Tre skivsamlares bekännelser

- I am online every day looking for records and when on the road, I will go to record stores if they are around and usually in LA, I will go to a record store about once a week.

Så säger Henry Rollins om sitt skivsamlande. Riotbrain har intervjuat tre personer på tre helt olika ställen i världen om deras gemensamma intresse för skivor. Pelle Gunnarsson är musikjournalist som vurmar för Alice Cooper. Brett Milano gick så långt att han skrev en hel bok om sådana galningar som sig själv och Henry Rollins vägrar avslöja hur mycket han en gång betalade för en enda skiva.

Tillsammans äger de tusentals skivor. Och de är beredda att betala mycket för att få det som de verkligen vill ha.

Läs om Pelle, Brett och Henry här

Spöken härjar skivbolagen. Nya vägar för ny musik

Trent Reznor släppte igår en helt ny skiva med sitt Nine Inch Nails. "Ghosts I-IV" heter den och är en 36 spår lång instrumental historia. Det är väldigt vacker musik. Meditativ och ambient. Väldigt mycket film om ni fattar vad jag menar.

Men den här skivan skiljer sig på en punkt från alla andra skivor som släpptes igår. Den är gratis. Ja det är faktiskt sant. Via Nine Inch Nails webbplats kan man välja i vilket format man vill ha plattan. Dels finns den helt gratis versionen som består av de första nio spåren och en bok i pdf-format. I början av april släpps plattan i fysisk form men då en lite exlusivare form och i flera olika utföranden.

Jag har testat gratisvarianten och det fungerar utmärkt. Några klick och du har ny spännande musik på din dator. Så här tror jag framtiden ser ut för musikindustrin vare sig den vill eller inte. En del digital där man ger bort eller tar sparsamt betalt för produkten och sen finns alternativet för diskofilerna att köpa plattan i en lite snyggare förpackning än de vanliga fula cd-askarna. Mervärde kallas det.

Radiohead gjorde detta med sin nya platta "Rainbows" i vintras och det var en stor succé. Skivbolagen brydde sig föga. Men så sa Bono i U2 att det var ett intressant kocept och då började de stora bolagen att nervöst skruva på sig. För skivbolagen är inte helt med på tåget i den här frågan. De tjänar pengar på musik förpackad i mediokert fula förpackningar till överpris. De flesta artister tjänar inte så väldigt mycket på detta arrangemang. Därför startar allt fler egna skivbolag och letar nya distributionsätt. Och pengarna tjänar man på att spela sin musik live eller på annat sätt.

Nine Inch Nails ska ha all cred i världen för detta initiativ. Framtiden för musikindustrin är inte något som kommer sen. Den är redan här.

Ladda ner "Ghosts I-IV" här

Your daily doze of Riotbrain!

Nu får du dagliga uppdateringar om du går in på www.riotbrain.se då vi möblerat om en aning på sajten. Borta är numreringen och istället lägger vi ut nytt material så fort det är klart. Dessa uppdateringar annonseras på förstasidan i bloggen.

Artiklar, intervjuer och blogginlägg i en strid ström är tanken. Dessutom ska vi höja tempot i skivrecenserandet. Inom kort kan vi locka med intervjuer med bland annat Riotbrains bäste kompis Henry Rollins med flera som pratar skivsamlande och 20-årsjubilerande The Levellers. Och varför startar man en sajt som bara skriver om experimentmusik?

Läser du Riotbrain varje dag så får du veta...

Peace
Redaktionen

The world is a vampire...

Smashing Pumpkins levererade en rätt intressant liveshow igår på Hovet i Stockholm. Billy Corgan fjäskar inte för sin publik det är en sak som är klar. Nej, istället för att leverera en greatest hits-kavalkad som han ochbandet skulle kunna göra hur enkelt som helst så väljer man en helt annan väg.

Istället får vi ta del av mer sentida låtar i långa versioner som i flera fall flyter ut i långa jam. De hits som spelas går i det närmast på autopilot förutom "Bullet with butterfliy wings" som uppfyller alla förväntningar jag hade på den låten live. Och sen när extranumret skulle klappas in väntar bandet nästan för länge och publiken börjar röra sig så smått mot dörren då de återvänder bara för att leverera en tio minuter lång orgie i gitarrgnissel och rundgång i "United States" för att sedan lämna scenen med tjutande feedback.

Jag är splittrad. Som tanke gillar jag att band inte gör det som förväntas av dem. Men ibland får bandet också försöka väga av det hele lite så att publiken inte känner sig lurad. Gårdagskvällen var på gränsen. Men samtidigt var det ju musikaliskt väldigt bra. Jag gillar gitarrer och det fick jag en överdos av igår. Och "Bullet with butterfly wings"... Tack för det!

Andra var dock inte riktigt lika imponerade...

Dagen som inte finns

Igår sköt sig Majakovskij i Jangfeldts bok. Jag fällde en liten tår. Även fast jag visste hur det skulle sluta. Hjärtat blöder. Bokstavligen.
*
Varför ser folk med plåttermoskaffemuggar på tåget ut som jättebebisar med vällingflaskor?
*
Nick Cave & The Bad Seeds har handklappskörer, sångkörer, glödande gitarrer, en trasig orgel och ett sjuhelevets sväng på sin nya skiva.

Behöver jag säga att det här skivsläppet är stort. Mycket stort!

Imorgon ska jag se det här bandet:

The New Amerykah och lite mode...typ

Egentligen är jag inget stort fan av modern soulmusik. Den har föga med
den soul jag tänker på. Aretha Franklin, Marvin Gaye, Booker T. & The
MG:s, Solomon Burke occh de andra från etiketter som Motown. Men det finns en artist jag gillat sen första gången jag hörde henne. Erykah Badu har alltid stått lite vid sidan om de andra moderna souldivorna. Lite hippie, lite hip hop och väldigt mycket soul. Och djärv i sin musik. För det låter inte riktigt så som man skulle kunna tro att soul ska låta. Ändå gör det just det. 70-talets funk och 60-talets själ i kombination med Erykahs unika röst som skön sammet. "New Amerykah" finns i din skivbutik nästa vecka. Erykah Badu finns på din dator om du klickar här.


Appropå sammet, ni missar väl inte Velvet på SVT? Lite felaktigt så går programmet under rubriken mode. Egentligen borde det väl vara populärkultur. För det här är ett sånt program som förvisso utgår från kläderna vi bär men cirklarna som dras når ut till politik, konst, livsstil och mycket mer. Det handlar om världen runt om oss med andr ord och varfölr den ser ut som den gör. Ett annat program som gör ungefär samma sak är utmärkta Stil som går på SR P1. Fast utan bilder då.

Jag älskar public service!

Noterat 27 februari

Obama vann enligt tittarundersökningar debatten igår mor fru Clinton. Jag tror på Obama. USA behöver en omstart och jag tror Obama kan vara den omstart som behövs. Visst är han oerfaren men å andra sidan så har han en stab runt sig och det egentliga värdet i Barack Obama är att han har karisman. USA behöver en ledare som utstrålar något positivt.


Det regnar idag. Bladerunner-väder har någon kallat det.

Jag surfar runt och återupptäcker Obey Giant. Coola grafiska prylar som man ser allt för sällan.

Lördag. Smashing Pumpkins på Hovet. Kan bli bra. Det är en av mina favoritgrupper från 90-talet. Billy Gorgan skriver riff som skakar tänderna ur munnen. Spelar de "Disarm" och "Zero" så är jag nöjd. Jag kräver inte mycket av livet.

Creem Magazine har släppt en oerhört fin bok som speglar hela tidningens historia fram till 1983. Iggy, Alice, The Clash alla finns de där. Och artiklarna är skrivna av folk som verkligen älskar musiken. Inte av Marcus Larsson på Aftonbladet med andra ord... Läs ur boken här.

Dig your hole...

Den växer fast på mig. "Dig, Lazarus dig" som släpps nästa vecka är det mest vitala Nick Cave & The Bad Seeds har släppt på många år. Det är Lou Reed möter Leonard Cohen och Roky Ericson. Det är stor humor och stort allvar. Det är svårt att värja sig. Kanske var det Grindermans förtjänst. Nick behövde skaka om och starta om. Vad vet jag. Men så här angelägen har inte mannen låtit på flera år.


Jag kommer till jobbet. Passerar Akademibokhandeln som har morgonöppet. Det är visst bokrea. Förlagen vräker ut lågprisupplagor av redan sålda böcker. Fynd är det dåligt med. Tragiskt. Sänk priset permanent säger jag.


Från fönstret på kontoret ser jag Kat von D. Det är tydligen nästa stora stjärna berömd för... tja egentligen ingenting mer än att hon varit med i någon realitysåpa som handlar om tatueringar. Nu lanserar Kanal 6 hennes TV-serie på bred front. En snabb koll på nätet ger vid handen att hon blivit en ikon för många på kort tid. I alla fall i USA. Hon är ännu ett exempel på hur mainstreamkulturen suger upp allt som subkulturen alstrar. Tatueringar har varit populärt i många år numen jag tror inte att vi sett toppen på denna trend ännu. Kat von D lär se till att tusentals 18-åringar skaffar sig sin första tatuering inom kort. Bara att ladda färglagret.

En helt vanlig söndagskväll och måndagsmorgon

SMS till god vän från Magnus söndag kväll: "Jag sitter ganska gudlös på ett kafé Väntar på att jazzen ska verka. det finns vänner här. Det finns vänner där. Och utanför. Döda höstlöv. I den milda februarinatten. Innanför. Där jag är. Finns varken dött eller mörkt. Bara mild musik. Som lever. "

Tänk vad man utsätter sina vänner för. Men jag satt där på stolen på Kafé Kaka igår väll och insåg hur bra man har det. Trevliga människor och spännande musikupplevelser. Library Tapes loopade sin radio och spelade piano. Jag fick bilder av skärgården och sjötrafik i huvudet. Greg Haines (bilden) loopade sin cello och byggde ljudslott. Tyvärr avbröts byggandet av ett kort strömavbrott men det är sånt man får ta. Hur som helst. Ambient experimentmusik är kanske inte min kopp te men jag är en utforskare av musik så upplevelsen var nog själva syftet. Det är tur att Memento finns.

I morse när jag stod på perrongen igen så hängde månen som nyligen var full på himlen i väster. Gryningen i vardande i öster. Stjärnorna syntes svagt därimellan. Vi är en del av universum. Nick Cave ylar att "everything is messed up here" i låten "We call upon the author"från en kommande skiva. Det är en mycket bra skiva. Jag ska köpa den när den kommer. Jag gillar Nick. Det har jag gjort sedan jag hörde "Live Seeds" första gången hemma hoss D. Vi var aningen onyktra och spelade förmodligen musiken på alldeles för hög volym. men vi var unga och brydde oss inte. Men Nick Cave & The Bad Seeds har för all framtid haft en plats i mitt hjärta sedan dess. Och oavsett vad volymknappen säger så hörs den här musiken över allt annat. det ligger i dess natur.

Dessutom är titelspåret "Dig, Lazarus, dig" en riktigt munter sak:

Lev väl vänner!

New York City

Vi sitter på en mur i Central Park. Det är samma dag. Plötsligt står han där. Jag vet inte vad han heter men han är en mycket trevlig och glad afroamerikansk man. Han ser ut att desperat behöva ett bad. Han vill sälja en tidning. Han pratar om att människor måste umgås på ett kärleksfullt sätt.
- We need to remember to love each other, säger han vädjande. Får vi bara den så ordnar sig allt.

Vi håller med och köper tidningen han säljer för en dollar. Han ser nöjd ut och går vidare. Pratar om kärlek. Det låter som om han läser poesi. Och varför inte?

Det är nästan löjligt enkelt att ta sig till Greenwich Village. På vägen dit passerar man Chelsea Hotel där Janis gjorde Leonard lycklig någon gång för knappt 40 år sedan medan bilarna passerade utanför. Väl i The Village så försvinner hetsen från den övriga staden plötsligt. Det är en påtaglig känsla av att man kommit till en annan del av staden och inte bara en stadsdel. Jag ser mig om.

Och där anar jag Allen Ginsbergs ande bakom ett träd. Han frågar:

- America when will you be angelic? When will you take off your clothes?

Jag tittar bort en sekund för att se om mitt sällskap också ser honom men när jag pekar så är han borta.

New Yorks skyline reser sig som fond i dikterna. När jag vandrade genom Greenwich Village letade jag efter adresserna där Allen levde sitt liv. Vi drack kaffe på Café Figaro i hörnet av Macdougal and Bleecker Street där Ginsberg tillsammans med Kerouac, Corso och Burroughs drack sitt kaffe och läste det dom skrivit högt för alla som ville lyssna.

Utanför lunkade New York City förbi. Och för ett kort ögonblick satt jag mitt i de dikter han skrev.

Och det var en svindlande upplevelse.

Jag längtar alltid tillbaka till New York. Jag missade så mycket när jag var där. Antagligen missar jag något nästa gång också. Jag saknar känslan av att vara mitt i alltings allt. Epicentret. Manhattan är hjärtat. Utgångspunkten. Så känns det. Kanske är det fåningt att säga så. Men New York tog sig in i mitt skinn på bara några dagar.

Jag saknar att äta frukost på stående fot med en bagel i ena handen och blaskigt amerikanskt kaffe i den andra. Jag saknar att dricka öl från Brooklyn Brewery på den där puben i Greenwich Village. Jag saknar Union Square Park. Jag saknar att titta på mäniskorna som alltid är på väg eller inte alls. 5:e Avenyn sträcker sig som en orm genom staden. I ena änden bohemer, i mitten glittrar juveler och i norra änden spelas salsa.

När tunnelbanan passerar under gatan vibrerar marken. Röken stiger ur gatubrunnarna. Och när natten sänker sig över Amerika såglittrar miljoner lampor och fasader. Det är sanlöst vackert.

Vi åker snart igen.
---
Har du för många skivor?
Jag skulle inte tro det...

Genomlysning

Ibland sätter jag mig med ett blankt uppslag i anteckningsboken. Jag har en liten svart bok som jag alltid bär i innerfickan som jag skriver i. Man ska alltid ha en anteckningsbok med sig. Och en bra penna som ligger skönt i handen. Under perioder kommer det inga ord. För det mesta kommer det några ord. Konkreta tankar eller abstrakta bilder.

Hur som helst. Skrivandet är ett motstånd. Ett erövrande av språket. När jag gick i skolan var jag knappast klassens ljus. Mitt medelbetyg var alltid runt tre. Varken bra eller dåligt. Sämst var jag i matematik. Jag tror att jag är sifferblind. Sifferserier kan få det att fysiskt värka i huvudet. Det gjorde det då och det gör det nu. Matteläxorna var ett helvete.

Men språk har jag aldrig haft svårt för. Jag läser och kommer ihåg. Jag kan skriva långa texter som är sammanhängande. Men grammatik är jag usel på. Kanske för att det påminner om matematiken. Ett system där allting har sin plats. Jag gillar inte system.

Skrivandet handlar om revansch. En revansch mot de klasskompisar som alltid låg tio kapitel framför mig i läroböckerna. En revansch mot lärarna som alltid satte låga betyg på det jag gjorde i skolan. En revansch för mig själv. Kanske var det därför jag började skriva överhuvudtaget. För att bevisa för mig själv att de andra hade fel.

Med facit i hand så kan jag konstatera att jag idag i stort sett lever på att skriva i olika former. Jag jobbar i en biblioteks- och informationsorganisation. Jag har gjort "karriär" som frilansjournalist och intervjuat och skrivit om stora artister. Jag har tillsammans med Alex startat den här sidan. Jag har gett ut en diktsamling.

Jag känner mig rätt stolt över mig själv.

Min svarta anteckningsbok är mitt hjärta.

---
Och så lite reklam:

Ambientkväll på Kaka
Memento - Eskilstunas alternativa musikscen
Söndag 24/2 kl. 19:00, Café Kaka (Kyrkog. 6)

GREG HAINES (UK)
LIBRARY TAPES (Gävle)

DJ: Tom Holmlund

På söndag den 24 februari bjuder Memento på en stilla ambient kväll på Café Kaka. Två grupperingar framträder. Utländskt storfrämmande är engelske cellisten Greg Haines som 2006 släppte sitt hyllade debutalbum "Slumber Tides" på det norska bolaget Miasmah. Med framför allt sin loopade cello skapar Haines en otroligt stämningsfull och vacker musik. Svenska Dagbladet gav skivan näst högsta betyg och skrev: "En fullmogen frukt färdig att varsamt plockas." Library Tapes är ett enmansprojekt bestående av pianisten David Wenngren från Gävle, som har släppt tre skivor sedan starten 2004. Precis som Greg Haines kan man säga att Library Tapes skapar experimentell post-klassisk musik, dock med piano i fokus istället för cello. Den senaste skivan "Höstluft" fick en fin recension i ansedda Pitchfork Media - 7.4 i betyg av 10 möjliga.

www.myspace.com/greghainesmusic
www.myspace.com/librarytapes

Mitt krig del 3

Jag sitter på tåget och lyssnar på Tool och läser Majakovskij. Någon tycker att jag är pretentiös ibland. Jag förstår inte varför. Jag är mest glad över att solen faktiskt är uppe klockan 7.04.

Det har varit mycket krig denna vecka. Jag vet inte riktigt varför jag har tänkt så mycket på det. Någon sorts försenad 30-årskris kanske. Kanske för att man har en son hemma som springer omkring och bara är så där lycklig som barn kan vara.

Människan har alltid fört krig mot sig själv. Den första formen av kommunikation mellan människor var förmodligen någon form av våld mot någon annan i kampen om mat. Det är en ond cirkel. Och jag vet inte vilken väg man ska ta för att komma ur den.

Ge freden en chans sa Lennon. Peace sells... whos buying? sa Dave Mustain. Whats going on? undrade Marvin Gaye. Ja det kan man verkligen fråga sig. Den ryska björnen kliar sig sömnigt i sitt ide och morrar i sömnen . Han vill ut igen. Amerikanerna seglar på världshaven med sin förstörelsemaskin som om de ägde världen. Och civilisationens vagga står i brand.

Har vi någon anledning att tro på framtiden?

Jag har mitt svar klart. Har du?

Mitt krig del 2

Bomber sprängs i Kosovo. Kriget lurar bakom varje gatuhörn. Jag tänker på TV-bilderna från Srebrenica där befälhavare Mladic klappar en liten pojke på huvudet och FN-soldaterna artigt står bredvid. Vi anade inget. FN-soldaterna visste. Det Jugoslaviska kriget lever i mitt minne.

Det fanns två krig till. Det första Irak-kriget. det passerade väl mer som en Melodifestivalutagning i TV. Välregisserat och snyggt. Det rörde mig inte ryggen. Folkmordet i Rwanda var mer verkligt fast i efterhand. Ingen förstod vad som var på gång för an det var försent.

Det är märkligt hur man låter krigen bli en del av ens personlighet. Man förhåller sig hela tiden på något sätt till dem. Men man låter inte hela hemskheten komma fram. Kriget finns där mer som en idé. En tanke. Kanske är det en försvarsmekanism. Kanske är det för att medierna inte visar hur fruktansvärt det egentligen är. Om Rapport skulle visa de värsta TV-bilderna från väpnade konflikter så skulle folk nog bry sig mer. Det är jag övertygad om. Demonstranter skulle storma ambassader.

Men sådana bilder får man aldrig se.


Dia Psalma - Kalla sinnen (Live Arviafestivalen)

Mitt krig del 1

Sniper Alley - Sarajevo

När jag läser om Kosovos självständighet så kan jag inte låta bli att känna hur kalla vindar från förr drar genom sinnet. Kriget på Balkan i början av 90-talet är min generations stora krig. Under den tid som jag som mest bildade mig uppfattningar om hur världen fungerade rasade det värsta kriget i Europa sedan det förra världskriget. Folk dog i läger, på gator och på landsbygden. Omvärlden var paralyserad eller bara ointresserad. Flyktingarna kom i busslaster. Rasismen grodde i Sverige. Och i Sarajevo kunde man bli skjuten av krypskyttar om man gick på fel gator. Vilket var de flesta av dem antar jag.

Krig är ett helvete.

Så när nu Kosovo bryter sig ur Serbien så rivs minnena upp igen. Många frågar sig om det kan bli krig igen. Och svaret är nog tyvärr ja. Fast jag tror inte att det kan ske i sådan omfattning som sist. Jag hoppas inte det. Men man ska inte underskatta nationalister och annat galet folk som tar till metoder för att nå sina dunkla mål. Men än så länge är det relativt lungt.

Och jag sätter min tillit till människan.

Noteringar 15 februari

Domkyrkan i Linköping - gamla hemtrakter

Open Trio var riktigt bra igår. Man sitter på ett trevligt kafé. Dricker sin latte. Tittar ut och där passerar männsikor, bussar och bilar. En stjärna lyser klart från den kalla vinterhimlen. OCh inne i värmen spelar tre unga män jazz som blir ett perfekt soundtrack till tillvaron. Och alltihop sker i Eskilstuna...
*
Dagens stora fråga: när ringer de från dagis och säger att han har feber. Igen. Förskolan måste vara rena drömmen för forskare som vill studera bakterier och virus...
*
Imorgon ska jag besöka Östergötland. Jag bodde i Linköping under studietiden. Östergötland har en plats i hjärtat. Trevliga människor, underbar dialekt. Under den första tiden efter flytten så hade jag hemlängtan. Den har gått över nu men det är alltid trevligt att återvända.
*
The Field är just nu ett perfekt soundtrack.
*
Vad händer när vå hundera personer plötsligt fryser fast i tiden på Grand Central Station i New York City? Se själva:


Se fler sociala eperiment här: http://www.improveverywhere.com/

Vårpremiär för Memento - Open Trio

Open Trio

Min favoritmusikförening Memento i Eskilstuna har premiär för vårens aktiviteter ikväll. dessutom har man en ny mycket snygg webbplats där man kan läsa allt om vad som händer.

http://www.klubbmemento.com/

Kvällens spelning är följande:

Torsdag 14/2 kl. 19:00, Café Kaka (Kyrkog. 6)

OPEN TRIO (Stockholm)
DJ: Johan Carlsson

Open Trio (f.d. Saga) är en jazztrio från Stockholm. De har turnerat runtom i Sverige och Europa. Debut-CD:n ”Färger” kom 2003 och All About Jazz skrev: ”By turns moody, joyous, exuberant, and somber, Saga plays jazz that mixes Scandinavian folk flavors, neoclassical influences, and free playing in an enticing way.” I vår släpps deras andra album på Found You Recordings. Trion består av Joakim Simonsson, piano, Pär-Ola Landin, kontrabas och Daniel Olsson, trummor.

www.myspace.com/opentrioswe

Vakna!

ansiktet är
tusen ögons bilder

kvinnan framför mig
luktar billgt godis
och cigarettrök

orden är tomma
liksom ögat

men du och jag
är summan
av alla ögonkast
---
du vaknar
precis som du gör
varje morgon

månen
ligger ny
i sin vagga
och i öster
kommer gryningen
ivrigt rusande

du vaknar
låter ljuset
nå ögats mitt
och gnistan
i kroppen
sprakar till
och jagar drömmen
på flykt

verkligheten
tränger sig
ovälkommet på

du vaknar
barnet fortsätter
att sova tryggt
och du sitter där
och betraktar
de lugna
andetagen
de avslappande
armarna
och de slutna
ögonen

det är rofyllt

du vaknar
och inser
att livet
skyndat sig
förbi
du ser spåren
i frosten
i gräset
och du undrar
vad det var
du inte
hann med

du vaknar
varje natt
tittar på
klockan
och hör
stjärnornas urverk
dras
över himlavalvet

sekund för sekund

här
i den svarta evigheten
vilar människan
tryggt

och så
vaknar vi
igen
---

Läs mer om att vakna här!

En bok föds

På lediga stunder sitter jag och försöker redigera ihop nästa bokprojekt. Det kommer att bli en ca 200 sidor tjock sak med intervjuer jag gjort mellan åren 2002-2008 med hårdrocksmusiker. Jag har under många år frilansat för diverse tidningar och webbplatser och då fått möjligheten att få prata med många av mina gamla idoler. Boken kommer att få namnet "Rockbox - intervjuer 2002-2008" som en hyllning till det radioprogram jag lyssnade på i mina tonår. Jag bjuder på ett utdrag ur det eventuella förordet till boken här:

"Vad får en 15-åring att troget slå på radion varje lördagskväll klockan 18.15 i över nästan tre år? Och dessutom spela in det som sänds på C-90-kassetter som rymmer ett program på varje sida?
Hårdrock!

Under åren 1987 till 1989 var Pär Fontander Gud i mitt liv och kyrkans namn var Rockbox.. Han var den som spelade all den musik jag älskade då och fortfarande älskar mest av allt. Kiss, Iron Maiden, Anthrax, Slayer, Metallica, Megadeth, Candlemass, Whitesnake, Mötley Crüe och många fler band som regerade hårdrocken på 80-talet.

Just det årtiondet var den tid då jag gick från barndom till ungdom. Identitetssökandet var det primära och på den tiden fanns det två vägar att gå. Man blev hårdrockare eller synthare. Jag valde det förstnämnda. Mina idoler var långhåriga och spelade Djävulens musik. En del hade till och med smink…

Fast hårdrocken hade egentligen blivit central redan innan Rockbox. Jag vet exakt vilken tidpunkt som jag bestämde mig för att detta var musiken i mitt liv. När Cia Berg visade videon ”I wanna rock” i programmet Bagen på statstelevisionen med gruppen Twisted Sister var det kört. Från den sekund Dee Snider & Co började misshandla den stackars rektorn i videon så var jag såld. Jag misstänker att det finns fler i min ålder som delar denna erfarenhet där ute.

Men steget från att lyssna på hårdrock till att faktiskt börja intervjua sina hjältar är ganska långt. Att vara ett fan är en sak och journalist en annan. För mig startade det nog när jag började skriva recensioner på de plattor jag köpte och satte in mängder med A4-sidor i en pärm fullklottrade med åsikter. "

Boken kommer förhoppningsvis att bli klar inom en månad eller två och sedan kan man köpa den på Vulkan.se.

Noterat 8 februari

Britney Spears är utskriven från psyket. Är det någon mer än jag som tycker att det har helt tappat propotionerna det här? Stackars tjej. I början av hela den här cirkusen så vardet ju mest roligt att se hur lätt man kan göra skandal men nu mår ju tjejen uppenbarligen väldigt dåligt i huvudet. Och kanske bör man backa ett par steg innan hon helt går under. Britney är mest en tragedi idag.
*
Tragiskt är det också att se vad det är som verkar vara det viktigaste i medierna i dagarna. Det är direktrapportering från repetitionerna av Melodifestivalen. Direktrapportering! Allvarligt folk vad är det med er? Vill ni läsa om detta? Eller om repetitionerna inför fredagens Let's Dance?

Skärpning!
*
En fågel viskar i mitt öra om storartade evenemang i sommar. Jag kan inte avslöja var och när och vad det är som händer men det är oerhört. Att under flera dagar få så mycket till livs för själen som det här handlar om förutsatt att allting klaffar kommer att bli ren lyx.
*
Precis när jag trode att jag tröttnat på hård metal åker jag dit igen. Och jag åker dit på precis det jag alltid åker dit på. Iron Maiden.
*
Bengt Jangfeldts biografi om Majakovskij "Med livet som insats" är oerhörd. Jag säger det igen: oerhörd!

Spatsiba!

Minneslista

Nästa gång jag kommer till New York så får jag inte missa följande:
- Konstgallerierna i Chelsea
- Harlem
- Gå på minst en gospelkonsert
- Gå på minst en poesikväll
- Upptäcka Brooklyn
- Besöka fler skivaffärer, boklådor och andra affärer
- Äta bagels

bland annat.

Låt inte dom jävlarna ta dig!

Klåfingriga politiker lägger ner och sparar. Vänner blir satta på backen utan en aning om sin framtid. Man blir illa berörd eftersom man vet att man befinner sig i en sådan position att man kan vara nästa offer om man inte passar sig.

Vad ska man säga?

Lycka till?

Det ordnar sig säkert?

För det gör det ju naturligtvis på något sätt. Men vägen dit är alltid både lång och svår. Man blir inte bara av med ett jobb. Man blir av med en del av sin identitet. Man faller ur ett kontaktnät.

Men mitt kontaktnät faller du i alla fall inte ur.
Det går liksom inte för sig.

Rapport från sjuksängen

Bristen på uppdaterinar beror på feber och elände. Men nu börjar det vända. Så här kommer några noteringar:

TV4 Film har visat filmer med Eddie Murphy de senaste dagarna. "The Golden Child", "En prins i New York" mfl. Fan vad bra han var den där Eddie på 80-talet. Bäst i "Ombytta roller" och "Snuten i Hollywood". Nej jag skämtar inte. Han var skitbra ju. Vad hände?
*
Iron Maidens DVD "Live After Death" kommer snart. Om två dagar. Jag längtar.
*
När jag hämtade posten idag så klev jag ut i fågelsång, solsken, smältande snö och vårens lukter från marken. Undrar hur länge jag har varit sjuk? Har det varit vinter? Leve våren!

Full service bör återupptas inom kort på denna blogg.

Erykah...

Jag ger inte mycket för modern soulmusik. Det är inte något jag förknippar med Stax, Motown, Aretha och Marvin. Men jag har en svag punkt och det är Erykah Badu. Hon har en autentiskt skön stil och är till skilland från sina samtida konkurenter orginell både som person och som artist.

Och nu kommer hennes nya skiva "New Amerykah" och efter att ha hört singeln "Honey" så är det bara att konstatera att hon håller stilen.

Dessutom är videon en hyllning till skivan som fysisk produkt. Bara det är värt respekt!

Snusk

Andres Serranos utställning "The history of sex" visas i Alingsås just nu. När den visades i Lund förra året så blev den vandaliserad av nynazister. Och även nu har den orsakat protester från de lokala nynazisterna men också från (och inte helt oväntat) Kristdemokraterna i kommunen. SVT:s Kulturnyheter rapporterar följande:

A history of sex innehåller starka och, enligt vissa, provocerande bilder av människor i olika sexuella situationer. Utställningen visades tidigare på Kulturen i Lund.

Kd i Alingsås kritiserar att utställningen visas i den kommunala konsthallen i kommunen. Kd menar bland annat att det beslut som "tagits för att visa dessa djupt provokativa bilder kännetecknas av en enastående omdömeslöshet".

Kristdemokraterna får dock mothugg av folkpartiet på orten.
- Det är klart att jag kan förstå att det kan vara provocerande. Men i yttrandefrihetens namn är det viktigt att vi står fast vid den här typen av beslut, man måste våga diskutera sexualitet och det här är ett bra sätt. Framför allt är det viktigt i mindre typer av samhällen som Alingsås där konservativa åsikter har en tendens att leva kvar, säger Lars Lundgren till svd.se.

Under utställningsperioden i Lund förra året vandaliserades utställningen av en grupp högerextrema demonstranter. Efter att ha återskapat utställningen kunde den dock öppnas igen, men med förstärkt bevakning.

I Alingsås har kd fått sällskap av Nationalsocialistisk front (NSF) i kampen mot utställningen. Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren tycker dock inte att det gör någonting.
- Vi har överhuvudtaget ingen koppling till nsf och är ett parti som sätter människan och yttrandefriheten i centrum, säger han till svd.se.

Folkpartiets Lars Lundgren kontrar med:
- Politiker ska inte lägga sig i konstnärlig verksamhet.

För första gången håller jag med Folkpartiet. Jag tycker heller inte att politiker ska lägga sig i folks sexliv. Fast Kristdemokraterna vill gärna göra det. Enligt dom så sker samlag bara mellan man och kvinna och helst ska man vara gift också. Sex har inget med njutning och lust att göra om man ska tro Guds soldater i kommun och riksdag.

Jag säger: så länge man gör det med någon man gillar och alla är med på det så får man göra vad man vill när man är naken. Man behöver förvisso inte gilla allt man ser på bild men då kan man låta bli att titta.

Och vad är det nu då som alla är så upprörda över?

Titta själv (Obs! Nakna människor!!!)